Hejsan svejsan!!

 

Idag så kan man säga att jag har varit allt annat än hemma, har varit fram och tillbaka i Partille med start redan vid 9 på morgonen. Jag skulle nämligen sticka och hämta en kompis hos en kompis. xD Mycket snällt av mig jag vet, men dock gjorde det att jag blev hur trött som helst för jag skulle till en annan kompis efter det, och det slutade med att vi käkade lite och sen så deckade jag i soffan medans hon såg på TV;)

Vaknade till slut i alla fall, efter att ha sovit i två-tre timmar och då en till kompis kom. Då satt vi och degade och klängde på varandra som vi brukar göra ända tills vi stack till Partille igen.

Där efter lite till degande, klängande och filmtittande vi äntligen stack hem. Och ni skulle bara veta hur mycket det kurrade i min mage efter en tidig morgon och sen bara ett par snabbnudlar mitt på dan.

 

Vi såg på Modig, den tecknade Disney filmen. Den är ju inte direkt jätte ny men jag har inte hunnit se den, och inte någon av de andra heller så det var ju en perfekt fimn att se på. Med inte lika bra som den som vi såg på innan dock, för det var Bumbibjörnarna!! och dem är ju alltid bäst ;P

Hejsan svejsan!!

Nu ska jag försöka att komma tillbaka ;) Har haft en del för mig på det senaste så har inte haft tid/orkat skriva här, men nu, nuså ska jag försöka komma tillbaka^^

 

kan berätta om den största anledningen till jag helt plötsligt slutade. Min kompis skulle nämligen sova över från torsdagen till fredagen och så skulle vi klä ut oss. En till kompis kom även på morgonen, så vi var tre stod framför min spegel och sminkade oss och gjorde oss i årdning. Men inte som om det vore en vanlig dag, nejdå vi skulle vara månster!!

Jag skulle vara en zombie, en annan en läskig liten tjej och den tredje en hungrig vampyr.

Alla i nian skulle nämligen klä ut sig sista dagen innan lovet, och det gjorde vi ju så klart. Vi var så serigösa som man bara kunde vara, goick till och med upp redan vi 5 på morginen för att ha tillräckligt med tid att få kostymerna bra.

Och här är resultatet!!

Hejsan svejsan!!

Idag är inte vilken dag som helst, utan idag så ska jag börja på gymnasiet för en dag. Haha det är nämligen gymasiedag idag och vi har fått välja ett där vi vill vara under halva dagen och se hur det är där och så.

Och för er som kan något om fotboll så är ju Katrinelundsskolan den kända elitskolan här i Göteborg, och eftersom jag antagligen ska gå där så ska jag kolla in den nu.

 

Tråkigt nog så måste man även gå tillbaka till skolan efteråt, hade hellre stannat kvar en hel dag. 

Men , men, när man har pro så måste man ju vara i skolan.....

 

Men nu får jag allt göra mig klar så jag kommer i tid till bussen, så nu får ni ha det!!

 

Fy fan!!

 

Hade skrivit en hel berättelse här, men så helt plötsligt så försvan den......

Nu så känner jag inte för att blogga bara för det.

Hejsan svejsan!!

Nu har jag kommit ut ur aulan, klar med föredraget. Skönt!!

Gick väl bra, läraren bara "kastade" in mig i slutet av talet och sa till mig att bara säha något litet. Det dumma var ju bara att jag som vanligt vet vad jg ska säga men hittar inte orden -_- perfekt när man ska stå och tala inför hela skolan.

 

Och nu när jag ko in  skolan, nu ska bara veta hur ont i huvudet jag har!! Det stramar från ena örat till andra..... Får nästan panik!!

Samtidigt så har jag även fått för mig att säga ja till att läsa upp en dikt i kyrkan för hela skolan igen, under anvent.

Får se hur det går då...... Fast måste ju först hitta en bra advent dikt att lära.

Några förslag??

 

Hejsan svejsan!!

Inget att säga idag så inlägget kommer ganska sent idag. Jag ligger nämligen bara i sängen och pluggar, och har nämligen gjort det hela dagen ända sen jag kom hem, eller ska jag vara ärlig så har jag kanske mer gått lite från att plugga till något annat till att bara ligga till att klaga på något xD Inte den bästa fokusen har det inte alltid varit.

 

Var nämligen så också att min lärare tyckte att det vore ju fint för mig att hålla ett litet föredrag för hela skolan imorgon när det ändå är morgonsamling och några andra ska hålla föredrag (något som dem vetat om i över en vecka, och jag först idag-_-) Där fick jag allt för att vara borta på lite "semester".

Fast det var ju lugnt värt det, så roligt som vi har haft det dagar så som nätter.

Eller ja, hela tiden var det kanske inte roligt. En eftermiddag minns jag så väl då jag hade så långtråkigt så det inte var sant!! Haha, vet ni vad i stort sett hela laget gjorde??........ jo de låg i några sångar tillsammans och kollade på en av deras mobilen full med.......2500........bilder........på.......JUSINT BEABER!! SKÄMTAR DE MIG MIG!!

Hur faan orkar de med det egentligen?? :S

Jag bara låg och stirrade i taket och lyssnade på musik, och mitt i musiken iblan hörde jag ett litet "Åhh" eller "SÖÖÖT". 

 

Hejsan!! och god morgon:D

 

Nu sitter jag här igen en skoldagsmorgon och kollar på The Voice.

Ni skulle bara veta hur mycket jag saknar mitt kära gamla Spanien!! Jag vill tillbaka, även om jag då gillar Sverige också. Men kom igen, vem säger nej till sol, varmt och en pool precis utanför förstret;)

 

 Brorsan blev "nästan" lite avundsjuk när jag jag berättade om allt som vi hade gjort på kvällarna. Så avundsjuk att han sa: Jag borde ha blivit fotbollsspelare xD och för mig som känner honom så är det något som är ganska ovanligt att höra honom att säga. Inte för att han inte gillar fotboll, så länge som det är på tv eller bara på skoj.

 

Men nu så ska jag sticka till tandläkaren, måste fixa till min tandställning nu igen så att mina huggtänder försvinner helt. Men ska jag vara ärlig så är de redan borta i gemförelse till hur det såg ut för bara ett år sen^^

Så idag blir det bara en halvdag i skolan!! :D haha rigtig slappstart efter Spanien.

 

Nu får ni ha det!!

Simma lugnt^^

Hejsan svejsan!!

Och OH MY GOD!!

 

Ni förstår inte hur trött jag är nu när jag skriver detta, skulle skrivit igår efter att jag kom hem men phuu vad jag behövde sova.

Har varit på högvarv hela förra veckan, sena kvällar, tidiga mornar och träning av olika slag. För jag får väl säga att det inte bara blev fotbollsträning utan även lite dansträning också. 

 

Om jag skulle berätta om allt som hänt och allt som vi har gjort så skulle jag behöva vara uppe tills måndag tror jag xD Kan väl i alla fall berätta att första dagen så började det med public dancing on the street, målade till katter, och sista dagen så slutade det med att försöka få in de som var lätt berusade på rummet.

Kommer inte att visa några bilder då jag aldrig hade med min kamera, förrutom på Barcelona stadion, så där ifrån kommer ni få lite bilder kanske.

 

Andra dagen var vi nämligen i Barcelona under i stort sett hela dagen. Bussen gick kl: 9 på morgonen in till stadion där vi fick gå runt...... bläääää för alla jävla trappor xD hur stort som helst, sen en till bussresa in till centrum där vi gick runt blan tusentals affärer samt miljontals människor!! Tills kl: 5.

Och måste nämna att jag var inget stort faan av så mycket människor.

 

På tal om trappor ja, vi bodde på 8onde våningen. I början var i i stort sett ensamma där så då brydde vi oss inte, tyckte nästan att det var för dött. Men sen när resten av alla lag kom......... Två lag på varje våningar, på ett 9e våningshur-_-

Två hissar som man fick åka 4 i, (okej vi åkte 6 i då) och hur sega som helst.

Otta trappor, upp och ner!! Man klarade upp till 5an och sen dog man av mjölksyran i benen.

Ja jag tränar fotboll, men jag klarar ju fö tusan inte allt:P

 

Kommer väl att komma lite små berättelser om resan lite då och då antar jag, för idag kan jag inte skriva mer, måste komma igen med alla läxor och prov jag missat. För har nämligen ännu mer fotboll imorgon.

Är nämligen uttagen till en träning för de bästa i de lagen innom min fotbollszon, så ska till Heden och träna där. Sen så fick jag även igår förfrågan om att stå i mål för juniorena under deras match imorgon, och jag klarar inte av att säga nej så jag får sticka direkt från träning till matchen på Valhalla.

 

Men nu får ni ha det gött med denna lilla bild på mig!!

 

   Kapitel 8

 

Utan att än behöva säga någonting till Sacka sätter hon kurs mot bergsbältet. Det är ju ändå hon som vet exakt vart vi ska.

   Varsamt tar jag en titt på det jag tog från Edward, ett svärd i glänsande stål.

   Efter några timmars flygande börjar jag känna mig mycket trött och faller i djup sömn på Sackas rygg. Inga jobbiga drömmar kommer till mig som det har de senaste nätterna och det är jag ganska glad för. Även om drömmarna är drömmar så känns de så värkliga att jag nästan blir trött av dem.

   Jag vaknar inte förrän att jag känner att det börjar skumpa och jag sätter mig upp för att se vart vi är. Vi har landat och hamnat i en ganska bekant skog, men jag kan inte sätta fingret på när jag har varit här tidigare.

   ”Var är vi?” Frågar jag och ser på Sacka.                                    

   ”Vi har landat i den djupa skogen, strax utanför den grottan där vi ska hitta din far.”

   Jag stelnar till, nu ska det ske nu ska jag ta död på Kirova. Inte förrän nu när jag är så nära fattar jag vad jag egentligen har gett mig in i. Jag kan inte slåss, och tänk om det är fler ande-besatta inne i grottan.

   Sacka hör mina tankar och ser på mig. ”Ta det lugnt, jag är med dig och jag tänker inte låta något hända dig så länge jag lever.”

   Jag ser tacksamt på Sacka. ”Ja! Detta kommer vi att klara, tillsammans.”

   Sacka höjer huvudet och ryter ett högt stridsvrål och jag kan höra hur något börjar röra på sig inne i grottan. Plötsligt dyker ett par svarta vargar upp i grott öppningen, snabbt kommer de mot oss.

   Jag höjer svärdet och springer mot dem. I en rörelse sticker jag svärdet i bröstet på en som försöker hoppa på mig. Ett skrik hörs inifrån grottan. Sacka sätter klorna i en annan och ett till skrik från grottan hörs.

   Plötsligt får jag syn på en av de svarta vargarna som jag känner igen, Kirova.

   Snabbt börjar jag spring åt det hållet men blir bort knuffad och uppfångad av en drake. Nej, nej, nej har de drakar också. Jag vrider på nacken och tittar upp på draken som håller i mig. Men det är inte vilken drake som helst, det är Foficki, och där på ryggen Edward. Han ser ner på mig och ler. ”Dumma, modiga lilla flicka. Nu låt mig ta över.”

   Han sträcker ner armen mot mig och pekar på svärdet.

   Tänk att han kom tillbaks. Ett leende sprider sig på mina läppar och jag överlämnar svärdet till honom.

   Efter att ha gett honom svärdet tittat jag ner och får syn på Sacka som fortfarande slåss mot alla svarta vargar. ”Åh nej, Edward vi måste hjälpa henne. Fort!”

   ”Ta det lugnt vi är på väg.” Foficki dyker snabbt och smidigt ner, släpper ner mig och Edward för att sedan tar sig fram till Sacka för att hjälpa henne.

   Edward ser på mig. ”Vänta här jag skall leta upp din pappa.”

   ”Men jag kan väl inte bara vänta här, jag vill hjälpa till.” Jag ser bedjande på honom men han tar tag i mig och jag kan se hur hans ögon flammar upp.

   ”Du stannar här!” Beordrar han och hela mitt huvud töms på tankar. ”Gå och göm dig bakom stenen och låt mig och drakarna ta över nu.” Hans röst tränger sig in i mig och jag kan inte motstå att göra exakt som jag blir tillsagd.

   Snabbt tag jag mig fram till stenen och sätter mig på huk där medan Edward springer in i grottan. Först sitter jag bara där men efter ett tag börjar jag fundera på varför. Varför gör jag inget, varför låter jag andra ta hand om smutsjobbet.

   I tanken vill jag gå och hjälpa till men benen vägrar att röra på sig. Det är precis som om jag är paralyserad.

   Efter några minuter som kändes som en evighet kan jag till slut röra benen och springer det fortaste jag kan fram för att hjälpa till. Det första som jag ser är Sacka och Foficki som cirklar runt Kirova för att inte döda honom. Alla andra vargarna ligger döda på marken.

    Kirova försöker attackera men de båda drakarna undviker attackerna smidigt.

   Plötsligt känner jag hur en stark våg av magi sipprar ut ur grottan. Jag hör ett gny från Kirova och när jag tittar på honom igen ligger han på marken i hopkurad som en liten boll. Den svarta färgen på Kirovas päls börjar blekna och till slut kan jag se den bruna färgen som han alltid haft innan. ”Han förvandlas tillbaka.” Mumlar jag och plötsligt kommer jag på… pappa.

   Snabbt springer jag fram till grottan men hinner inte längre än bara några steg innanför. För där, där inne kommer pappa med Edward i sin famn.

   Jag springer fram till dem, ser ner på Edward i pappas famn. ”Den stackars pojken dog när han räddade mig.” Säger pappa och ser sorgset på mig.

   Jag tittar upp och våra blickar möts. ”Han sa till mig att det var farligt, men jag lyssnade inte.” Tårarna väller upp i ögonen.

   ”Det är inte ditt fel Simona, han hade ett val och detta var det han valde.”

   ”Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det här.” Viskar jag

   ”Det måste du, annars gjorde han allt det här i onödan.”

   Jag ser intensivt på pappa och nickar till slut. ”Okej då, men jag vägrar att lämna honom, han måste bli begraven.” Pappa nickar och vi går ut ur grottan. När vi väl är ute så får vi syn på Sacka och Kirova bredvid varandra men ingen Foficki. Han måste ha dött samtidigt som Edward tänker jag.

   Jag ser upp i himlen. ”Farväl mina underbara vän, jag kommer aldrig att glömma dig.”     

 

The End...

     Kapitel 7

 

Efter att Sacka har tagit form känner jag mig så upprymd och glad hela dagen. Jag lämnar inte hennes sida på hela dagen, jag vill bara vara nära henne och beundra hennes ståtlighet.

   Under hela dagen har jag varit så upptagen med Sacka att jag inte märkt att Edward varit helt tyst och fundersam hela tiden. Jag ser oroligt på honom och kan inte motstå att känna mig lite elak.

   ”Vad är det Edward, har det hänt något?” Frågar jag.

   Han ser på mig och hans bekymrande min gör mig riktigt orolig. ”Nej, inget har hänt det är bara det att jag går och tänker på en sak som kanske är bra för dig att veta.”

   Jag blir förvånad över hans svar men blir väldigt nyfiken. ”Vad är det då?”

   ”Det handlar nämligen om din far.” Han gör en paus och jag ser förvånat på honom. Hur kan han veta något om min far? ”Det är nämligen så att jag har fått höra om en metod som gör att man kan förvandla tillbaka en ande besatt, utan att döda personers själ. Men det är mycket farligt och det kräver en mycket stark tankekontroll magiker.” Han suckar och vänder sig om. ”Och jag tror inte att du kommer att klara det på så kort tid.”

   Jag ser på honom men han ser inte tillbaks på mig. ”Men vad behöver jag kunna. Jag gör vad som helst.” Mitt desperata utbrott får honom att titta på mig men han bara skakar på huvudet.

   ”Du kommer inte hinna att lära dig den sortens kraftiga magi på så kort tid. Det har tagit mig fyra år än så länge och jag kan fortfarande inte utföra så mycket.”

   ”Men jag lär mig snabbt och du kan ju visa mig.”

   ”Nej det är inte rätt, du ska inte behöva göra någonting så farligt så tidigt.”  Han ser bedjande på mig. ”Och snälla tvinga mig inte att träna dig, det kommer ändå inte att funka.” Jag ser stint på honom, hur kan han avhålla mig någonting så viktigt, något som kan få hela min värld att bli som bli som vanligt igen?

   ”Hur kan du!” Skriker jag år honom. ”Hur kan du bara stå där och berätta något sådant för mig och sen vägra att lära mig? Hur kan du stå ut med dig själv när du gör något sådant?” Ilskan flammar upp i mig och det börjar hetta bakom ögonen. Edward ser på mig och stelnar till.

   ”Nej sluta!” Ropar han och slänger sig mot mig. ”Använd ingen tankekontroll än!” Han får tag i mig och stirrar intensivt på mig och jag kan se en låga flamma upp i hans ögon och med bestämd röst upprepa sin befallning.

   Snabbt som bara den svalnar det bakom mina ögon och hela mitt huvud töms på allt, det blir halt tomt enda tills jag ser att      Edwards ögon slocknar igen.

   ”Vad hände?” frågar jag och känner mig helt förvirrad.

   ”Jag använde tankekontroll så att du inte skulle göra det.” Jag ser häpet på honom. Han måste vara galen eller något. Om han nu inte vill att jag använder tankekontroll så varför använder han det då?

   Jag ser argt på honom och slitet mig loss från hans grepp. ”Släpp mig och låt mig vara, jag ska återuppväcka min pappa med eller utan dig. Med eller utan tankekontroll och du kan inte stoppa mig.” Jag ser mig omkring efter Edwards och min ryggsäckar och får syn på de i en hög på marken. Snabbt rusar jag bort mot våra ryggsäckar och tar upp båda i farten. Edward ser förvånat på mig men kommer plötsligt på vad jag tänker göra och börjar springa efter mig.

   ”Sacka kom och hämta mig.” Ropar jag och får snabbt syn på henne ovanför mig.

   Fort och smidigt tar hon sig ner och utan att landa fångar hon upp mig varsamt med sina klor. Efter att ha hittat det jag vill ha i Edwards väska släpper jag den och Sacka börjar flyga högre med riktning mot det långa bergbältet.

 

 

 Kapitel 6

 

Nästa dag vaknar jag av att jag bara ligger och darrar, hela min kropp brinner och jag kan inte röra mig. Edward har redan stigit upp och står bredvid och bara tittar på mig. Försiktigt försöker jag sträcka ut en arm mot honom, men den börjar bara darra ännu häftigare.

   ”Hjälp mig.” Kvider jag och ser bedjande på mig men han bara skakar på huvudet.

   ”Det här måste du klara själv.” Och så vänder han sig om för att sätta sig hos Foficki.

   Och där sitter de och bara ser på när hela jag håller på att dö, (eller det känns i alla fall som det). De tittar på varandra ibland precis som att de pratar med varandra men ingen rör på sina läppar.

   Plötsligt känner jag hur något börjar slita och dra i mig. Aldrig har jag känt en sådan smärta och den blir bara starkare och starkare. Jag skriker till, ett högt och gällt skrik som får både Edward och Foficki att rycka till.

   Jag ser hjälplöst på dem, men innan jag hinner be om hjälp igen får jag syn på en skimrande skugga som plötsligt dyker upp framför mig. I början är det bara en suddig skugga, men efter ett tag så börjar skuggan att ta form.

   En stor muskulös kropp med en lång hals och kraftiga ben uppträder framför mina ögon, och efter ett tag breder den ut sina ståtliga vingar och ryter en hälsning till världen med huvudet högt upp i vädret.

   Plötsligt utan att jag märkt det så har smärtan upphört och jag reser mig sakta upp för att gå fram och möta min ståtliga själ. Utan tvekan sträcker jag mig efter henne och lutar huvudet mot hennes varma kropp. Hon ser leende på mig och jag möter hennes vackra ögon. ”Hej Sacka, jag har saknat dig.” Viskar jag tyst, knappt hörbart men Sacka hörde mig ändå.

   ”Hej själv Simona.”

 

      Kapitel 5

 

Resten av den dagen bara vi går och pratar. Jag försöker undvika att ta upp pappa som ämne. Men det är ett måste för Edward vill självklart veta vad allt detta har med att göra.  Jag berättar om min dröm, om Sacka och min starka samhörighet till min pappa.

   Edward skrattar inte eller tycker att jag är konstig på något vis, han går bara med en fundersam rynka i pannan under hela tiden då jag berättar om pappa och att jag vill döda Kirova men är rädd att pappa inte ska klara att återhämta sig från den sorgen.

   Efter att jag har snackat ett bra tag så börjar jag fråga lite om honom.

   Jag frågar om hans familj, men han bara fnyser att han var oönskad som barn och inte vill prata mer om det. Så jag låter bli att fråga mer om det.

   När dagen är slut och det börjar bli skymning igen bestämmer vi oss för att det är dags att slå upp läger för natten, det är en rätt stor dag imorgon, min födelsedag. Den dagen då min själ förvandlas.

   Plötsligt när vi sitter där och småpratar med varandra kommer jag på en grej som jag inte tänkt på innan. ”Var är din själ Edward, för den har väl inte dött?”

   Han blir lite förvånad över frågan men ser roat på mig och stoppar två fingrar i munnen och visslar till. Ljudet ekar i trädtopparna och han ser upp i himlen. Plötsligt känner jag hur ett vinddrag kommer emot mig bakifrån och jag vänder mig om och kollar upp i luften, och där, där är en gyllene drake precis som Sacka.

   Draken landar försiktigt bakom Edward och lägger ömt huvudet i hans famn. Edward klappar honom på nosen och ser sedan upp på mig.

   ”Det här är min själ, Foficki.”

   Likheten mellan Foficki och Sacka är slående men de är inte riktigt lika, Foficki har nämligen en silver rand på vardera vinge.

   ”Så vacker!” Mumlar jag och tittar ner i marken. ”Och min kommer imorgon.”

  Kapitel 4

 

Efter att ha gått ett bra tag så stannar jag för att vila på ett fallet träd. Det har börjat skymma och jag känner att jag inte vill gå i skogen när det blir mörkt, så jag tar av mig ryggsäcken.

   Luften är ljummen och jag är tacksam att det är så pass varmt även om det är i slutet av sommaren.

   Eftersom jag bara sitter där börjar tankarna snurrar runt i huvudet på mig vad kommer att hända nu kommer jag verkligen att klara att få tillbaka pappa?

   För att det ska gå att få tillbaka honom måste jag ta död på Kirova, och det är inte det lättaste. Och även om jag klarar det så kommer förlusten att vara stor för Pappa, att förlora sin själ är precis som att förlora en del av sig själv.

   Jag suckar, aldrig att jag kommer att kara detta helt själv. Även om Sacka kommer vara till stor hjälp när hon kommer om två dagar. Slåss är inget jag behövt göra och svärd har jag aldrig använt, jag vet ju knappt någonting som har med kriget att göra, pappa har alltid hållit oss borta från allt som hade med det att göra.

   Varför var de tvungna att använda honom till det uppdraget, varför ingen annan? Tårarna börjar tränga upp i ögonen och jag låter de bara rinna, ingen kan ju ändå se mig här.

   Jag kryper mer i min sovsäck med tårar i ögonen, sömnen smyger sig till sist på och jag faller i en orolig sömn.

 

Dagen där på vaknar jag med ett ryck av att jag hör fotsteg. Snabbt tar jag mig ur sovsäcken och ställer mig blixtstilla med händerna höjda och ser mig misstänksamt omkring. Jag blir själv förvånad över min reaktion och hur snabba jag faktiskt var.

   Jag spänner öronen och uppfattar ett mycket svagt ljud en bit borda och smyger mig sakta mot det samtidigt som jag gömmer mig bakom träden för att inte bli upptäckt.

   Mörkret hjälper mig inte direkt, men jag kan ändå se suddiga konturer. Plötsligt stannar fotstegen och jag kan känna att personen stelnar till. Något sådant att jag kan känna en person utan att ens se eller röra personen är något helt nytt, det har aldrig hänt förut men i för sig så har jag aldrig behövt smyga upp på någon mitt i natten så här.

   Mina tankar avbryts av en stark röst, en röst från en man. ”Jag vet att du är där, kom fram och visa dig annars attackerar jag och då kommer det inte att bli roligt för dig.”

   Hela jag fryser till is av hans hot men ändå kikar jag försiktigt fram bakom trädet som jag står bakom. När jag får syn på honom står han bara en meter ifrån mig och jag flämtar till. Han är en halvmeter längre än jag, bredaxlad och muskulös. Hans blick borrar sig in i mig och jag backar för att komma så långt ifrån honom som möjligt men backar in i ett träd istället.

   ”Vem är du?” Morrar han och närmar sig mig med hotfulla steg.

   ”I-ingen.” Stammar jag fram och flackar med blicken. ”Jag bara skulle kolla vem det var ingenting annat. Jag ska gå nu.” Snabbt slinker jag förbi honom och ska precis börja springa mot min sovplats. Men innan jag hinner komma någon vart så tar en stark arm tag i mig och håller tillbaka mig.

   ”Vad gör en sådan liten flicka ute helt själv i mörka skogen?” Jag hör hånet i hans röst och han trycker särskilt på orden” liten flicka.” Det får mig att bli rasande, ingen kallar mig liten flicka. Jag fyller ju faktiskt 16 år imorgon.

   Snabbt vänder jag mig om med en mördande blick. Jag rör mig så snabbt att han nästan tappar taget om mig och rycker till när han får syn på min blick. ”Jag är ingen liten flicka!” Ryter jag. ”Så släpp mig.” Jag känner hur det börjar hetta bakom ögonen och killen släpper blixt snabbat precis som om han har bränt sig.

   Sakta backar han och ser häpet på mig. ”Vem är du och hur gammal är du egentligen?” Hans frågor gör mig så förvånad att hettan bakom ögonen slocknar och jag ser frågande på honom. ”Varför vill du veta det?”

   ”Dina ögon, de brann.” svarar han.

   Jag ser häpet på honom. ”Vad pratar du om?”

   ”Och du använde tankekontroll! Det kände jag. Och nu vill jag att du svara på mina frågor, vem är du och hur gammal är du?”

   Hans beslutsamma min får mig inte att tveka en sekund till och jag svarar på hans frågor. ”Jag heter Simona och fyller 16 år imorgon.” Mina svar får honom att lägga pannan i veck men han fortsätter ändå att fråga ut mig.

   ”Och vad gör du här helt ensam ute i skogen? Eller är du ensam?” Han ser sig oroligt om men jag höger armarna och försäkrar honom om att jag är helt ensam.

   ”Jo jag är ensam, jag har nämligen rymt och vägrar att gå hem.”

   Han ser bekymrat på mig och skakar på huvudet. ”Du måste, du har inte fått din drake än och då behöver du någon hos dig.” Jag ser frågande på honom. Hur kunde han veta att jag skulle få en drake? Han undrar vem jag är, men nu börjar jag fundera på vem han egentligen kan vara.

   ”Men nu när du vet vem jag är så skulle jag gärna vilja veta vem du är?”

   Han ser misstänksamt på mig. ”Du känner väl ingen ifrån byn Sallio?”

   Jag skakar förvånat på huvudet. Sallio är en av våra grannbyar, fast även om vi ligger hyffsat nära varandra så reser man väldigt sällan emellan byarna.

   ”Jag heter Edward och är 20 år och… Jag är också en magiker.”

   Jag flämtar till och kommer ihåg vad sacka hade sagt: du är en magiker, en utvald.

   ”En magiker! Finns det flera än bara jag? Vad häftigt.” utbrister jag.

   Edward nickar och tittar sorgset ner i marken.

   ”Vad är det, har det hänt något?”

   Edward tittar upp på mig och ser sorgset på mig. ”Magin har sina nackdelar den med. Jag blev utstött från min familj och by tack vare att de trodde jag var galen. Och eftersom jag är yngst av fyra bröder så är jag inte så viktig.” Han suckar och tittar ner i marken igen.

   Når han berättat detta mår jag så dåligt och tycker så synd om honom att jag går fram och kramar honom. Han blir helt överrumplad och stirrar på mig tills jag släpper taget. ”Om du vill kan du följa med mig ett tag. Jag ska gå en rätt bra bit och tackar inte direkt nej till någon som vill följa med.”

   Edward ser ogillande på mig. ”Jovisst skulle jag gärna följa med dig men du måste hem igen, det är ingen bra ide att vara ensam när ens själ förvandlas.”

   ”Men om du är med mig så är jag ju inte ensam.” Svarar jag lite listigt, för hem kunde jag inte gå… än.

   ”Jo det är väl sant men… äh låt gå då, det kommer att bli roligt med en reskamrat. Vart ska du?”

   Jag börjar tänka, vart ska jag egentligen. Vid bergsbältet vet jag att pappa var och där den djupa skogen låg, men mer specifikt visste jag inte. ”Jag vet inte riktigt, det är Sacka som vet exakt vart vi ska. Men hon kommer inte komma till mig förrän imorgon.”

   Edward ser roat på mig. ”Så vart hade du tänkt gå då?”

   ”Den biten som jag vet, dit bergsbältet och den djupa skogen möts.”  

   ”Men då börjar vi väl gå då.” svarar han roat och börjar sakteligen gå mot norr.

   ”Vänta lite jag måste bara hämta min packning.” 

  Kapitel 3

 

Morgonen där på går jag runt och kan inte sluta tänka på drömmen med Sacka… och pappa. Har det verkligen hänt? Hon sa ju att hon ville visa mig det innan brevet kom idag, men inte har något brev än och klockan är redan tre på eftermiddagen. Ifall posten skulle kommit idag så kommer den klockan tolv och aldrig senare.

   Djupt grubblande går jag ut i köket för att ta mig nått att dricka. Mamma står och har börjat göra iordning maten när jag kliver in. Hon får syn på mig och stannar plötsligt upp i all matlagning. ”Hur är det med dig gumman, är du fortfarande orolig för pappa?” Frågar hon och ser milt på mig.

   ”Ja det är jag, men jag hade en sådan konstig dröm. Och så skulle det komma ett brev idag, ett där det stod att det skulle hänt pappa någonting.” Svarar jag och går fram till kranen för att fylla mitt glas med vatten. Jag kan se hur mamma får en rynka i pannan och hennes min blir helt allvarligt. ”Simona vi måste prata, sätt dig!” Beordrar mamma och jag sätter mig oförstående och lite förvånad över mammas hårda röst.

   ”Jag vet inte hur det kommer sig att du vet om det brevet, men det har kommit ett om pappa.” Hon suckar och börjar gå och rota i en hög full med en massa olika papper och tidningar. Till slut drar hon ut ett vitt, lite slitet papper och lägger det framför mig. Det är ihop vikt och på det står det: Till familjen Willosa, och ett litet kryss i svärd så man vet att det kommer ifrån krigsarmén.

   Försiktigt viker jag upp det och mamma vänder sig om och fortsätter lite sakta med maten.

   I den första meningen så står det: Vi beklagar er förlust, och det vårdar inte gott.

   Och hoppas att detta brev inte kommer att göra allt för ont. Men er man Hans Willosa har tyvärr blivit dödad under uppdraget han blivit utskickad på. Han var en mycket tapper man och vi kommer att sörja över denna förlust av en mycket värdefull karl.

            M.V.H. Kungliga armen.

   När jag läst klart brevet flämtar jag till och mitt blod fryser till is. ”Men… men hur?” Jag ser på mamma och hon har stannat upp och står blixtstilla med huvudet hängande. ”Simona, livet är hårt och det blir inte alltid som man har tänkt sig.” Hon suckar. ”Men livet får gå vidare. Det var egentligen inte meningen att jag skulle visa dig brevet än, men du såg så… eh jag vet inte, som om du redan visste.” Hon vänder sig om och ser sorgset på mig. ”Men lova mig en sak, berätta ingenting för din bror. Jag vill inte att hans födelsedag också blir förstörd.” Jag nickar sakta, släpper brevet och låter det sakta ringla ner på bordet medan jag reser mig upp och går mot utgången. Innan jag går ut ur köket vänder jag på huvudet för att möta mammas. ”Mamma, jag visste att det här skulle hända. Det var därför jag var så angelägen om att pappa skulle stanna hemma den här gången.”

   Efter det så nästlade sig brevet in i min hjärna och jag kunde rabbla upp det helt utantill. Jag skulle aldrig glömma, aldrig någonting. De tror att brevet inte skulle göra så ont, men vad trodde de om dem skickar ett brev där det står att ens pappa är död.

   Jag gick sakta upp för trappan och in på mitt rum, la mig i sängen och blunda. Somna var helt omöjligt men det kändes ändå rätt skönt att bara få slappna av, och så låg jag ett tag tills plötsligt kom jag på det, drömmen. Han är inte död, bara förvandlad och det går att förvandla tillbaka honom om man tar död på deras själ.

   Med ett ryck är jag uppe och letar fram en stor och praktisk bärbar väska. Den enda som jag kan hitta är en svart ryggsäck med ett sidofack för en vattenflaska. Snabbt rotar jag ner lite kläder men bara det mest nödvändiga när man ska kampa.

   Väskan blir fullare och fullare och till slut är det precis att jag kan stänga den. Jag sätter på mig den och rotar fram papper och penna och kladdar ner några ord:

   Mamma, om du läser detta så kan du antagligen inte hitta mig men var inte orolig jag är säker. Jag kommer att ge mig av lite innan min själ förvandlas, jag har nämligen redan träffat henne och känner att jag har lite att uträtta så fort som möjligt.

   P.S. Hälsa brorsan och säg att jag kommer att sakna honom.

     M.V.H. Simona.

   Med de orden smyger jag mig ner för trappan och ut i hallen, sätter på mig ett par kängor och börjar gå in i skogen i norr. Jag väljer att ta en skogsväg istället för den stora vägen bara för att ingen ska upptäcka mig.

   Efter att ha vandrar i ungefär en timma så har jag kommit till utkanten av min lilla by Hallio. Jag vänder mig om och tittar längtande på vägen som jag gått men säger strängt till mig själv att inte tänka på att gå tillbaka utan att ha utfört det som måste göras först. Bestämt vänder jag på klacken och fortsätter ännu djupare in i skogen.

 

Hejsan!!

Nu kommer det två första kapitlerna av min berättelse. Jag har skrivit den helt själv som en skoluppgift, och eftersom min lärare tyckte att den förtjänade ett A i betyg så måste det ju i alla fall inte vara så dålig^^

Temat vi skrev i var Fantasy. Och för er som inte vet vad jag menar när jag skriver det så är det liksom påhittat, helt enkelt en fantasiberättelse.

Kommer att komma upp ett kapitel om dagen, fast två idag då berättelsen är på 8 kapitel.

 

 

 Kapitel 1

 

 

Med ett ryck vaknar jag och känner hur kallsvetten klibbar sig fast vi hårfästet, inte en sekund att förlora. Jag slänger mig ur sängen och faller. Fötterna har snärjt ihop sig i täcket och jag kämpar för att få loss mig så fort som möjligt.

  När jag till slut trasslat mig loss från täcket springer jag ner för trappan och stappla ut på gården.

  Snälla låt honom inte ha åkt än!

Jag sveper med blicken över gårdsplanen och till slut så får jag syn på honom, så fort som möjligt springer jag mot honom. ”Pappa, vänta!” Skriker jag och kastar mig i hans armar och borrar ner ansiktet i hans bröstkorg.

”Pappa, snälla stanna, jag behöver dig.”

Långsamt lyfter jag blicken och möter hans mörkbruna ögon. Han ser sorgset på mig, och lägger armarna om mig.

”Men lilla Simona, jag kommer att komma tillbaks efter att jag har utfört mitt uppdrag.”

”Du säger alltid så, men denna gång vet du inte säkert och jag klarar inte av att förlora dig pappa.”

  Jag klarar inte av att se på honom och vänder bort blicken och får syn på mamma som står borta vid transporten, vargen Kirova. Kirova är pappas själ som har tagit form.

 Det är egentligen ganska ovanligt att man har kvar sin själ i levande form när man har slutat i kriget. Men det är just därför som han utför vissa ofarliga uppdrag, även om han är pensionerad. Men vissa uppdrag är inte så ofarliga. Jag önskar bara att jag kunde fylla 16 så min själ kan ta form och jag kan åka istället för honom.

  Fast jag vet ju inte om jag kommer att bli en springare som pappa och mamma, eller en flygare. Fast det mest sannolika är att jag kommer att bli en springare eftersom alla i min släkt har varit det enda sedan innan andarna kom till vår värld och kriget började.

   Jag vänder tillbaka ansiktet mot pappa och ser bedjande på honom. ”Kan du inte stanna tills min födelsedag så åker jag istället för dig. Snälla, snälla söta pappa!”

   ”Simona detta är ett otroligt viktigt och farligt uppdrag, så även om du hade haft din ande så hade jag varken tillåtit dig eller din bror att åka istället för mig.” Försiktigt för han sin hand mot mitt ansikte och stryker sakta bort luggen ur ögonen på mig. ”Dessutom så tar det tid att skaffa sig ett riktigt starkt band med sin egen själ, och det skulle ta dig en lång tid att skaffa ett så starkt som Kirova och jag har.”

   Plötsligt får jag syn på Kirova som har tagit sig fram till pappa och mig, och när jag ser in i hans bruna ögon som ser precis ut som pappas går det plötsligt upp för mig, han skulle aldrig lämna sina plikter om det inte gällde liv eller död. Sakta backar jag bort ifrån dem. ”Åk då, åk på dig dumma uppdrag.”

   När jag sagt det ser pappa oroligt på mig men beger sig ändå av. Jag ser efter de och rusar sedan upp på mitt rum igen och borrar ner ansiktet i kudden och försöker somna om igen, och efter ett tag så smyger sig en orolig sömn på mig.

 

 Kapitel 2

 

 

Jag springer, grenarna sträcker sig efter mig i skogen och försöket få mig att stanna. Varför jag springer vet jag inte riktigt men att stanna är inget alternativ.

   Blicken flackar och allt blir suddigt, men ändå slutar jag inte att springa. Ett skrik ekar en bit framför mig i bergen och sedan ett vrål tillräckligt högt för att få hela skogen att darra. Jag stelnar till och tvärnitar, vänder mig om och springer åt andra hållet.

   Sakta kommer synen tillbaka så att jag hinner se trädet precis innan jag springer in i det. Allting svartnar för mig och jag faller baklänges ner på marken.

   Sakta öppnar jag ögonen och hoppas på att mardrömmen ska vara över, men när jag ser mig omkring ser jag fortfarande den mörka skogen med grenarna som sträcker sig efter mig.

   ”Nej, nej, nej jag vill bort här ifrån” gnyr jag tyst och lägger armarna skyddande om mig. Men plötsligt hör jag en röst inom mig säga, vad gör du Simona, vad tror du din pappa skulle säga om han såg dig så här? Det är ju bara en dröm, din dröm! Ingen styr över den mer än vad du gör.

   Rösten har rätt, det här är min dröm och det är jag som kontrollerar den ingen annan. Sakta sänker jag ner armarna och försöker slappna av, blundar en liten stund och sedan när jag öppnar ögonen igen känns skogen inte lika mörk längre och grenarna har höjt sig till vanlig nivå.

    Försiktigt reser jag mig upp fortfarande lite skakis men ändå inte lika rädd.

    Jag sveper långsamt med blicken runt om i omgivningen och får plötsligt syn på en gyllene drake bara några meter ifrån mig. Des majestätiska huvudet är riktat mot mig och de milda ögonen borrar sig rätt in i mig. Jag borde vara rädd men av någon anledning så känner jag mig mer säker än jag gjort på länge. Utan att tänka så har jag gått fram och lagt ena handen på drakens tass. Fjället under min hud är mjuk, inte sträv som man kunnat tro.

   När jag lyfter upp handen igen får jag se något mycket chockande, precis på det fjället som jag haft min hand har det blivit ett glittrande skimmer som sakta bleknar bort. Jag höjer händerna mot ansiktet för att titta på de, men dem är fortfarande som vanligt.

   Förvirrat lyfter jag blicken och möter drakens kara ögon. ”Vem är du?” Får jag fram knappt hörbart. Draken blinkar till och ser förvånat på mig. ”Vet du inte vem jag är?”

   Jag rycker till, jag hör den prata men des läppar rör sig inte. Jag reser mig upp och upprepar jag min fråga, fast högre denna gång. ”Vem är du?”

Draken fortsätter att se förvånat på mig men svarar ändå. ”Jag är Sacka, din själ.”.

   ”Min själ!” Utbrister jag. ”Men hur? Själen förvandlas inte förrän man blir 16, och det är tre dagar kvar.”

   ”Jag vet men du är inte som alla andra, du har speciella förmågor som du inte vet någonting om, än.”

   ”Vad pratar du om, vaddå för förmågor?”

   ”Förmågor som väldigt få har och som väldigt få känner till dessutom. De är mycket kraftiga och du måste vara försiktig men dem.”

   Jag stirrar oförstående på ­­­­­­­­­­­­­­­­draken som tydligen heter Sacka. Det här måste vara den mest konstiga dröm jag någonsin varit med om, men eftersom det bara är en dröm så blundar jag en lite stund för att samla ihop mig. Eftersom det här inte är på riktigt och jag ändå kommer att vakna säkert när som helst så spelar jag med.

   ”Okej, vill du berätta lite mer om de här ”förmågorna” för mig då”

   Sacka tittar misstänksamt på mig och skaka till slut på huvudet. ”Du tror mig inte, men du kommer upptäcka att saker och ting kommer att förändras efter det här. Några av dina sinnen kommer att utvecklas och bli starkare samtidigt som dina drömmar kommer att bli mer och mer lik denna, mer verklighetstrogna.”

   Herre gud vad är det här egentligen, någon sorts skämt eller? Jag suckar och ser tvivlande på Sacka. ”Och varför händer detta just mig då?” Svarar jag och sätter händerna på höften.

   Min kaxiga attityd värka vara lika lite uppskattad här som överallt annars för Sacka ser ogillande på mig. ”För att du är en magiker, en utvald att få speciella krafter för ditt rena och osjälviska hjärta.” Sackas ser allvarligt på mig och plötsligt går det upp för mig, detta är inget skämt detta är allvar.

   Sacka öppnar munnen och ska precis säga något mer men blir avbruten av högt skrik från bergen. Jag rycket till så häftigt att jag nästan tappar balansen.

   ”Vad var det?” utbrister jag och vänder mig oroligt med ansiktet mot bergen för att se om jag kan se någonting. Efter ett tag började jag få kalla kårar av att bara stå och stirra på de så jag vände mig om och tittade frågande på Sacka för att upprepa min fråga. ”Vet du vad allt det där skrikandet från bergen har med att göra?”

   Sacka ser oroligt på mig. ”Det är en av anledningarna till att jag kom så tidigt, jag måste visa dig en sak.” Sacka sänker sig sakta ner mot marken och visar med ett litet nackryck att hon vill att jag ska kliva på.

   Trevande börjar jag klättra upp på hennes rygg och efter varje gång jag lyfter handen så ser jag det glittrande skenet på Sackas fjäll.

   Jag sätter mig till rätta på hennes rygg. ”Håll i dig, och tappa inte greppet.” Uppmanar Sacka, så jag tar tag runt hennes hals.

   Direkt känner jag hur Sacka börjar långsamt röra sig framåt, hur hennes kraftiga muskler späns och hon börjar öka takten allt mer och mer. Hela jag studsar upp och ner på hennes rygg och jag känner att jag kommer att ramla av när som helst om inte det slutar skumpa snart. Plötsligt känner jag hur hon fäller ut sina stora vingar och skumpandet slutar.

   Att flyga är helt underbart, att glida runt bland molnen och se allt under sig som bara blir mindre och mindre desto högre upp man kommer. Det kändes verkligen som om jag hörde hemma här uppe. Aldrig har jag känt mig så glad... och fri. Men den känslan fick jag inte behålla länga, för plötsligt var vi ovanför bergen och jag fick syn på vad Sacka ville visa mig.

   Det var pappa! Och han var inte ensam. Men det som verkligen fångade min uppmärksamhet var Kirova, för han var svart!

   ”Åhh nej. Nej, nej, nej.” nästan skrek jag och grävde in naglarna i Sackas fjäll. Det var ett under att inte de där nere inte hörde mig.

   ”Ta det lugnt Simona.” Hör jag Sacka säga men jag är alldeles för upptagen med att titta ner. Hur kan det här hända? Han skulle ju bara på ett uppdrag som inte skulle vara farligt, och ändå så står han där tillsammans med de där männen och alla svarta djur.

   ”Ta mig ner ta mig ner!” Utbrister jag, inte så högt som förut men ändå så pass högt att det hörs klart och tydligt.

   Sacka vänder huvudet mot mig och vänder försiktigt om för att inte jag ska tappa balansen.

   Väl nere på marken nästan kastar jag mig av Sacka och går fram till närmaste träd och slår knytnäven i det. Detta kan inte vara sant, detta får inte vara sant. Kirova var svart och det kan bara betyda en sak, han har förvandlats och blivit ande besatt. Och inte bara han, utan pappa också i så fall. De måste ha mött någon på vägen när han skulle utföra sitt uppdrag, någon som stuckit ett svärd i honom så han förvandlats.

   Jag vänder mig om och tittar bedjande på Sacka i hopp om att hon ska säga att detta inte är sant och att detta bara är en mardröm som kommer att upphöra. Men Sacka ser medlidsamt på mig och skakar på huvudet. ”Nej detta är inte bara en mardröm, det har hänt och det är därför jag kom så tidigt. Jag ville visa dig innan brevet kommer imorgon.”

Fortsättning följer.......

Här kommer framsidan på den berättelse som kommer att skrivas här nu.

(Första draken jag någonsin ritat)

 

Hejsan!!

 

Kan ni tänka er var jag är nu?? Jo, påväg till Spanien. Sitter säkert i flygplanet just nu och tittar ner på et från mitt lilla plastförnser och tänker: "Hejdå Sverigen, nu kommer jag inte att få se dig på en vecka. Nu ska jag äntligen få lite sol".

Och sen kommer jag att stänga till fönster, luta mig tillbaka och sova mig förbi de 3-4 timmarna som det kommer att ta att komma dit ner. Är riktigt glad över att vi åker ett direkt plan, så vi slipper mellanlanda och få vänta ytterligare några timmar innan vi får komma ner. För när jag åker ner med familjen så brukar vi alltid göra det då de bolagen som vi vill flyga med alltid gör det.

Det finns nämligen vissa bolag som är bättre än andra, sen så finns det vissa bolag som är billigare än andra. Men vi vill gärna åka med dem som tar liksom hand om sina passagerare om det nu eventuellt skulle hända något, så man inte bara blir lämnad på ett ställe. Ja det finns de bolagen som gör det!! :O Hämsk tande, fast det har faktiskt hänt oss en gång, men tack och lov så var det bara i Danmark så var ändå inte så lång väg hem.

 

När vi kommer fram till Spanien så kommer vi ju få gå och hämta våra väskor, får hoppas att alla kommer med bara^^ Sen blir det ju till att gå till bussen och hela vägen till hotellet!!

Det kommer att ta ett tag med bussen då vi landar till vänster om Barcelona när vi egentligen bor till höger om det. Men aja, en liten bussresa är väl inte så farligt:P

Kan ju kolla in den spanska utsikten ju.

 

Hotellet säger dem är riktigt bra, och att de scandinaviska länderna brukar bo där. Vad vi vet så kommer det bo ett antal fler lag där så det kommer nog inte vara så tyst under kvällarna xD Stackars gäster som bor där samtidigt som vi!!

Hejsan!!

 

Ja, nu är det det sista inte inställda inlägget på en hel vecka. Har fixat allt med bloggen under veckan så ni ska ha något att läsa om ni vill^^

Ska bli as skönt att komma iväg!! Till Spanien och till värmen, det ända som jag inte längtar efter är att flyga. För sist jag gjorde det fick jag någon sort panik atack precis innan vi landade och det var rätt jobbigt...... Vill inte ha det igen, och speciellt inte när hela laget ser på.

 

Alldeles strax är jag klar med min packning också. Den är typ fylld till hälften med bara fotbollskläder xD

Men det är ju så när man nu ska spela i en hel vecka i rad!!

Fast faktiskt så kommer vi även att få ha ganska mycket fritid, så då blir det tid för att bara slappa, sola, bada och helt enskel bara ta det lugnt innan det jobbiga ska börja i skolan, as skönt!! :D

Brorsan tog ett smygfoto på mig när jag solade sist i Spanien xD

 

Här får ni en ros som tröst på att ni får stanna kvar här i kalla Sverige, det har ju till och med börjat vara frost på mogorna!! :o

Ha det!!

!!!!:O:s

 

Öhhhhhhhhh, allt blir bara så mycket nu??

Måste plugga ordentligt, göra en hel redovisning till imorgon och sist men absolut inte minst försöka få min väska packad. Jag har knappt börjat med den och det är på fredag morgon vi åker.......

Och mitt fokus är helt och hållet borta just nu. Har ingen lust att försöka få ihop all Kina fakta jag hittat till en redovisning, har ingen lust att börja packa och är aldeles för stressad för att bara lägga mig ner och ta en pause.

 

Kan inte sitta still, måste hela tiden pilla på någotoch ändå känner jag mig rastlös!!

Vad har hänt?!?!?!

Är jag så uppspelt av min fotbollscup i Barcelona?? Eller är det gymnasievalet som gör mig extremt stressad??

Det finns mycket att välja på för tillfället.

 

Men mamma kom precis hem, hon ska till affären och jag tänker följa med och se om jag möjligtvis kan försöka att lugna ner mig. Har nämligen ingen träning ikvälll "/

 

Hoppas ni har det en liten skönare kväll än vad jag har det i alla fall!!

 

Hejsan svejsan!!

Fortfarande i skolan nu men hade tänkt att för första gången att blogga från skoldatorn, se hur det går, men för tillfället så är det ju inga problem^^

 

Hade inte tid att blogga i morse för att jag skulle försöka packa lite, eller ja.....något i den stilen i alla fall.

 

Första lektionen idag var gympa, och det brukar ju bara vara roligt men idag så skulle vi börja med vårat konditions test. Så nästan halva lektionen gick vi egenom vad vi skulle göra och resaten av den så splang jag bara runt.

V skulle nämligen springa i 12 minuter så många var som vi klarade av!! :O Ja jag är välträn så det är ju inga problem, men orka göra sådant i skolan som man gör på sina träningar.

Aja, jag räknade ut att jag denna gången sprang i alla fall 5 varv i minutern!! :D Haha rätt bra faktiskt^^

 

Nu får nu ha det bra, Spanskan börjar nämligen nu!!;)

Hejsan svejsan!!

Skriver nu här igan, har blivit ganska många inlägg på morgonarna nu:S Antar att jag har blivit så van att gå upp tidigt att jag inte tar så lång tid på mig mera, YEY!!

Fast idag så var jag vaken lite väl tidigt, kl:5.10 tack vare att en kompis messade xD

Fast i för sig så hade jag ändå inte velat fortsätta på den drömmen som hade börjar att ta lite fel riktining....

 

Men det var inte riktigt det som jag hade tänkt berätta om^^ Jag ska nämligen sticka iväg till bussen och åka ner till Svenska Mässam.

Det är nämligen gymnasiemässa från idag till på torsdag, och vi i min skola ska gå dit idag på morgonen och vara där ända fram till lunch. Och sen så ska jag även dit ikväll med mamma, så det kommer att bli mycket tid att vara där idag:P Men vem vet, jag kanske behöver så lång tid på mig.

Dessutom på fotbollsmötet igår fick jag reda på att en av mina kompisar ska vara där och stå i ett av de första båsen.

Hon spelar i vårt lag och är lika gammal som mig, men hon har hoppat över ett år så hon började gymnasiet iår. Så jag kan ju gå dit och snacka lite med henne också.

Hejsan svejsan!!

Nu är har jag kommit hem efter första skoldagen efter praon. Rätt skön och kort dag så inget jobbit.

Eller det finns ju alltid något jobbigt, och i detta fallet har det att göra med de nya datorerna som vi har fått. Vi fick nämligen precis innan vi gick på prao skoldatorer, och idag skulle vi för första gången använda dem på våra

lektioner. Och ni kan ju bara gissa hur bra den första lektionen med dem gick!! xD 

Herre gud!! Enskrikande lärare om att vi skulle göra våran uppgift och inte kolla in på facebook, bilddagboken, skype, spotify m.m. Och till råga på allt så funkade bara internettet till hälften av eleverna så resten skrek tillbaka till läraren att vi inte kunde arbeta för det!!

Ett smått litet kaou kan man då säga!!

Men som tur var så funkade det lektionen efter, samt att den lärare är mycket bättre på att få oss fokuserade så då var det inte lika mycket kaous.

 

Tänk vad en liten dator kan skapa egentligen!!

Att denna lilla burk kan göra en så beroende, och att en webbsida kan framkalla ett sådant behov?? Det är nästan läskigt.

Tänk förut så fanns inte internett, och innan det fanns inte änns datorer eller mobiler för den delen heller. Då fanns bara TV, men innan det fanns ju inte ens den burken. Vad gjorde man då?? Det kan vi inte ens minnas. Kanske läste vi en bok, eller satt bara och filosoferade ute i gräset med en skön bris som virrvlade runt en.

Ja....... fast för mig låter inte en god bok som en särskillt dålig idé, ska plocka fram en nu och låta datorn vara en stund.

Godmorgon folks!!

 

Lite sovmorgon nu innan skolan så har like extra tid på mig att gör allt och ingenting. Så jag valde att sätta mig framför datorn.....vilken överraskning!!

Nej men jag har precis käkat frukost. Jag sitter vid bordet och käkar medans mamma gör sin med ryggen mot mig och går på och på om vad jag ska minnas, vad jag ska göra och frågor om det var något mer.

Jag orkar ärligt talat inte det!!

Mitt huvud går dagligen på högvarv av allt som jag ska komma ihog. Visst det kanske är bra att bli påminnd ibland men om man blir det för många gånger så blir man istället bara irriterad.

 

När någon hela tiden har saker att säga som man inte ska glömma (som man för den delen redan har fixat), så blir det som ett evigt tjat. Och ingen orkar väl med att bli tjatad på hela tiden.

"Gör det nu när du kommer dit. Glöm inte det här. Ställ denna frågan till henne. Gjorde du det? Du måste komma ihog allt!!

 

Men ibland så orkar jag ärligt talat inte!!

Ibland önskar jag bara att jag kunde stänga av för en dag och se hur dagen kan flyta på ändå.

Hejsan!!

Hade en match idag mot Kållered, gick helt okej och vann gjorde vi också......med 4-0. Men om man kollar  spelmässigt så spelade vi inte direkt bra.

Okej om man faktiskt spelar ut det andra laget med snyggt passningsspel och man vinner, och okej om man spelar ganska jämt och man råkar få in ett mål. Men när man faktiskt inte spelar bra, fummlar med bollen, dåliga passningar och ingen kämparglöd och ändå vinner så kan man inte riktigt känna sig nöjd eller glad för det.

Det betyder ju bara att man möter ett dåligt lag.

 

Det finns säkert flera olika åsikter om det men min åsikt är att man hellre förlorar mot ett bra lag då man har kämpat in i det sista än att man vinner överlägset mot ett lag som man knappt behöver göra något mot.

 

Det var en gång när jag för en gångs skull skulle prova att spela ute, det var i den sämre serien då jag inte är den bästa ute. Men ändå, vi vann med 12-1 och mot slutet kände man inte längre för att kämpa.

Vi innom laget sa till och med till varandra, "måste vi spela mer?? Det är ju inte roligt, bara tråkigt nu!!"

Ja så sa vi!!

Och under halvlek så sa våra tränare till och med till oss: "Skit i att gå mot mål direkt, passa runt lite bara istället."

Och det säger han aldrig!! :O 

Det blev mer som en träning där vi spelade en match hela tiden, eller knappt det. För våra träningar brukar vara mycket hårdare än vad dem matchen blev.

 

Aja, det här var i alla fall bara min åsikt och om ni har någon annan så får ni väl ta min med en nypa salt, eller komentera om ni känner för att få eran sagd :P

Hejsan svejsan!!

Igår efter middag kände jag ärligt talat inte för att göra någonting, kroppen ville bara ligga kvar i sängen och vila och hjärnan ville bara glömma den jobbiga matchen som blev av.

Men så blev det inte. Jag var nämligen tvungen att ta mig i kragen och följa med och jobba på pappas jobb.

Det är inte det roligaste jobbet som finns direkt, speciellt inte när det är hur smutsigt som helst och jag var tvungen att sortera och städa samtidigt.

Han jobbar nämligen med däck, så då fattar nu att det kan bli lite smutsigt. Samtidigt så har de ingen som städar där regelbundet så då blir det ju bara mer och mer smuts!!:O

 

Men jag klarade mig fint och gjorde tydligen ett riktigt bra jobb så jag fick även en belöning^^

Nämligen:

Hejsan svejsan!!

 

Var ute med en kompis i veckan, och av någon anlednign så drogs vi mot Netto xD haha ja "av någon anledning".

Men aja, när vi kom ut igen så hade jag en Pringles i famnen :D

Hejsan svejsan!!

Blev inget bloggande igår då jag inte fick igång min dator, och dessutom så behövde jag sova när jag kom hem för att vara utvilad till matchen som jag skulle spela på kvällen.

Det var nämligen sista matchen i serie 1 som vi spelar i, och vi skulle möta Kärra/Klareberg.

Allt gick ärligt talat åt skogen!! Bollen gjorde inte som jag ville och sen så vad det ju ingen fördel att det regnade och bollen var extra snabb och slipperlig.

Även om vi var på var på vår hemma arena så gav det ingen fördel eller någon, för vi förlorade ändå men 5-2.......

Och efter matchen så kommer ärligt talat alla fram till mig och säger att jag var hur bra som hellst, men hur tusan kan de säga så när jag släpper in 5 MÅL!! :O Allt var ju kasst, gjorde tabbar hela tiden. Fast räddade ju några frilägen men det väger ju inte upp allt annat.

Jag kände mig i alla fall kass och det kändes ju inte bättre när de andra laget skulle fira att de hade vunnit hela serien och "festade" lite. De hande fått guldhattar och ledarna sprutade champain på dem medans alla tog kort. Och där gick vi och var tvugna att titta på och få en bekräftelse att vi hamna längst ner......

 

Sista dagen på praon i fredags också. Kommer sakna det, men det är lite skönt att få slippa att vara uppe så tidigt.

Att gå upp så tidigt har verkligen påvärkat mig!! Idag när jag vakan så kollade jag på klockan, och den var 7.15:o och jag kände mig inte trött eller något sådant. Jag gick till och med upp och råkade väcka pappa.

Fast gick och la mig igen och till slut somnade jag om som tur är.

På tal om 7.15, det var nämligen vid den tiden som jag vaknade i fredags också. Och för er som kan räkna så betyder det att jag egentligen skulle varit på jobbet för en kvart sen......Jag försov mig nämligen.

Men jag förstår inte hur!! För jag minns inte att min väckarklocka ringde, och när jag kollade på den så var den på och allt, jag måste ha stängt av den i sömnen:/ Men sen så har jag alltid en back up, men denna gången så funkade inte den för pappa hade tydligen glömt av att kolla till mig......-_- Och det ledde till att jag kom en timme för sent till jobbet SISTA DAGEN!!

............

Fast jobbade en timma extra så det gjorde inte så mycket, fick gå hem tillsammans med den andra tjejen som jobbade där då istället^^

Hejsan svejsan!!

 

Något har hänt med mig!! Jag har blivit en KAMELJONT xD haha ja eller mitt ben har blivit det i alla fall.

Det har skiftat färg några gånger nu, men till slut så har det stannat vi blått/lila.

Hejsan svejsan, igen!! xD

Ja dessa två inlägg kom upp väldigt nära varandra men det var bara för jag glömde att berätta en rolig grej som hände på jobbet!!

Det är nämligen så att en av de tjejerna som står i receptionerna har klagat på en kille som hon gillar under hela denna veckan, och just idag så var hon helt hyper och superglad (hon är alltid det men idag ännu mer!!). Och man måste ju bara fråga vad som har hänt, så jag gjorde det.

 

"Oj vad glad du är idag då, hänt något??"

 

"Herre gud ja!! Jag ska äntligen gå ut med honom*" 

Ett riktigt stort leende sprids över hela hennes ansikte och hela hennes kropp talar om hur otroligt glad hon faktiskt är.

"Vi har äntligen bestämt en träff nu och han är sååååååå snygg så det bara inte är sant."

 

"Vem är han då??" 

Frågan bara slank ur mig, jag känner henne ju inte så bra så jag skulle nog ändå inte veta, men när man ser henne så glad att hon knappt kan stå stilla så bara det slinker ur en.

 

"Det är han som kommer med leveransen........, kolla!!"

Hon stäcker ut hande mot mig och den ärligt talat skakar!! 

 

Woaw, är den ända reaktionen som kommer ut mig och jag ler stort mot henne för att besvara hennes glädje, dock så tänker jag "han!? xD aja alla har ju olika smaker."

 

"Så nu får ni stå ut med att jag är så här hela dagen." Fortsätter hon och börjar gå bort.

 

"Haha ja, annars så får jag väl gå och gömma mig," skojar jag lite med henne och hon fortsätter på den genom att säga att någon kommer och undrar varför jag inte jobbar, och att hon då ska svara att jag bara inte kan stå ut med henne.

 

Efter ett tag så tar samtalet slut och hon går upp till receptionen. Men inte långt efter det, då jag har gått ut ur köket så kommer hon ner till mig för att berätta om det igen.

Hela hon är lika glad som förrut, det är ingen nervositet över huvud taget bara ren och skär glädjesprut från hela

 henne.

"Du vet en filmstjärna som är så där jätte snygg, SÅ SNYGG ÄR HAN!!" slutar hon med till slut och jag bara ler mot hennes ryggtavla.

Otroligt vad kärlek kan göra med en!!

Hejsan svejsan!!

Ja idag så har jag kommit hem ungefär två timmar tidigare än vanligt, härligt kan man säga. Speciellt när jag var extra trött idag på morgonen av någon anledning:s Möjligtvis på grund av att jag i stort sett var ute hela dagen igår, och även så är det anledningen till att det inte kom upp något mer inlägg igår.

Jag var nämligen ute och träffade en kompis nästan direkt efter jobbet. Stack dock till Kramérs trafikskola först för att visa up mitt körkort!! De vill att man ska göra det och visa om man klarade det elle inte xD Gud, tänk om man inte gjorde det och bara......... ledsen jag failade.......    xD Nej nu mobbar jag dem, finns säkert några som det händer det för men man får ju göra om det om man vill.

Men jag var inte en av dem som fick göra om det!! För jag klarade det, haha fast det har jag ju redan berättat:P

Aja, jag visade i alla fall upp det och de tog ett kort för att lägga upp på deras facebook. Men oturlignog så har det inte kommit upp än så kan inte länka den:/

 

Så här får ni en jagtagit^^
(kortet borttaget med flit:P)

Hejsan svejsan!!

Ännu en morgon, ännu en arbetsdag. Fast idag så kommer den också att börja med att jag sticker till skolan för att göra ett sorts prov. Det är nämligen så att våran skola är med i en sorts tidnings test om vad ungdomar kan och hur mycket som de har läst tidningarna, vilket jag självklart gör!! not*

Nej men visst, jag läser tidningar men bara inte mer än vad som är nödvändigt liksom. Till exempel så har jag helt skitit i att göra det de senaset dagarna då jag inte har direkt nytta av det förren jag börjar i skolan igen på måndag.

 

Det ända som kommer positivt från det här är att jag faktiskt har fått en liten sovmorgon^^ för skolan börjar ju inte förren åtta. Och sen så ska jag vara där tills 11 och så till jobbet igen, så det är väl precis så man hinner till lunchen.

 

Nu får ni ha det!! Ha en bra dag^^

Jasså!! Så nu regnar det innomhur också??:O

 

Ja, jag är ärlig. Eller inte innomhus direkt utan med inne i bussen.

Jag tar ju bussen hem från jobbet och tänkte vad skönt att jag nu ska få slippa att gå hem i det här och så sätter jag mig längst bak. Det tar några hållplatser innan det börjar, men när det gör det så blev jag bara så fövirrad. Man likosm bara "wtf did that come from?:S"

Så jag satt kvar, och desto mer bussen rörde på sig så droppade det bara mer och mer. Bussen var dessutom full på alla sina sittplatser och jag orkade inte stå upp, så jag satt kvar under droppandet!! xD

Från börjad så droppade det bara på framsidan av jackan, men efter ett tag så började det droppa bara längre och längre ner, så sen fick jag på låren. Och helt plötsligt så droppade det även på huden vid halsen. Öhh vad jag rös till då, man är inte berädd på det och det är kallt mot ens varma hud.