Ryttarna
Kapitel 1
Med ett ryck vaknar jag och känner hur kallsvetten klibbar sig fast vi hårfästet, inte en sekund att förlora. Jag slänger mig ur sängen och faller. Fötterna har snärjt ihop sig i täcket och jag kämpar för att få loss mig så fort som möjligt.
När jag till slut trasslat mig loss från täcket springer jag ner för trappan och stappla ut på gården.
Snälla låt honom inte ha åkt än!
Jag sveper med blicken över gårdsplanen och till slut så får jag syn på honom, så fort som möjligt springer jag mot honom. ”Pappa, vänta!” Skriker jag och kastar mig i hans armar och borrar ner ansiktet i hans bröstkorg.
”Pappa, snälla stanna, jag behöver dig.”
Långsamt lyfter jag blicken och möter hans mörkbruna ögon. Han ser sorgset på mig, och lägger armarna om mig.
”Men lilla Simona, jag kommer att komma tillbaks efter att jag har utfört mitt uppdrag.”
”Du säger alltid så, men denna gång vet du inte säkert och jag klarar inte av att förlora dig pappa.”
Jag klarar inte av att se på honom och vänder bort blicken och får syn på mamma som står borta vid transporten, vargen Kirova. Kirova är pappas själ som har tagit form.
Det är egentligen ganska ovanligt att man har kvar sin själ i levande form när man har slutat i kriget. Men det är just därför som han utför vissa ofarliga uppdrag, även om han är pensionerad. Men vissa uppdrag är inte så ofarliga. Jag önskar bara att jag kunde fylla 16 så min själ kan ta form och jag kan åka istället för honom.
Fast jag vet ju inte om jag kommer att bli en springare som pappa och mamma, eller en flygare. Fast det mest sannolika är att jag kommer att bli en springare eftersom alla i min släkt har varit det enda sedan innan andarna kom till vår värld och kriget började.
Jag vänder tillbaka ansiktet mot pappa och ser bedjande på honom. ”Kan du inte stanna tills min födelsedag så åker jag istället för dig. Snälla, snälla söta pappa!”
”Simona detta är ett otroligt viktigt och farligt uppdrag, så även om du hade haft din ande så hade jag varken tillåtit dig eller din bror att åka istället för mig.” Försiktigt för han sin hand mot mitt ansikte och stryker sakta bort luggen ur ögonen på mig. ”Dessutom så tar det tid att skaffa sig ett riktigt starkt band med sin egen själ, och det skulle ta dig en lång tid att skaffa ett så starkt som Kirova och jag har.”
Plötsligt får jag syn på Kirova som har tagit sig fram till pappa och mig, och när jag ser in i hans bruna ögon som ser precis ut som pappas går det plötsligt upp för mig, han skulle aldrig lämna sina plikter om det inte gällde liv eller död. Sakta backar jag bort ifrån dem. ”Åk då, åk på dig dumma uppdrag.”
När jag sagt det ser pappa oroligt på mig men beger sig ändå av. Jag ser efter de och rusar sedan upp på mitt rum igen och borrar ner ansiktet i kudden och försöker somna om igen, och efter ett tag så smyger sig en orolig sömn på mig.
Kapitel 2
Jag springer, grenarna sträcker sig efter mig i skogen och försöket få mig att stanna. Varför jag springer vet jag inte riktigt men att stanna är inget alternativ.
Blicken flackar och allt blir suddigt, men ändå slutar jag inte att springa. Ett skrik ekar en bit framför mig i bergen och sedan ett vrål tillräckligt högt för att få hela skogen att darra. Jag stelnar till och tvärnitar, vänder mig om och springer åt andra hållet.
Sakta kommer synen tillbaka så att jag hinner se trädet precis innan jag springer in i det. Allting svartnar för mig och jag faller baklänges ner på marken.
Sakta öppnar jag ögonen och hoppas på att mardrömmen ska vara över, men när jag ser mig omkring ser jag fortfarande den mörka skogen med grenarna som sträcker sig efter mig.
”Nej, nej, nej jag vill bort här ifrån” gnyr jag tyst och lägger armarna skyddande om mig. Men plötsligt hör jag en röst inom mig säga, vad gör du Simona, vad tror du din pappa skulle säga om han såg dig så här? Det är ju bara en dröm, din dröm! Ingen styr över den mer än vad du gör.
Rösten har rätt, det här är min dröm och det är jag som kontrollerar den ingen annan. Sakta sänker jag ner armarna och försöker slappna av, blundar en liten stund och sedan när jag öppnar ögonen igen känns skogen inte lika mörk längre och grenarna har höjt sig till vanlig nivå.
Försiktigt reser jag mig upp fortfarande lite skakis men ändå inte lika rädd.
Jag sveper långsamt med blicken runt om i omgivningen och får plötsligt syn på en gyllene drake bara några meter ifrån mig. Des majestätiska huvudet är riktat mot mig och de milda ögonen borrar sig rätt in i mig. Jag borde vara rädd men av någon anledning så känner jag mig mer säker än jag gjort på länge. Utan att tänka så har jag gått fram och lagt ena handen på drakens tass. Fjället under min hud är mjuk, inte sträv som man kunnat tro.
När jag lyfter upp handen igen får jag se något mycket chockande, precis på det fjället som jag haft min hand har det blivit ett glittrande skimmer som sakta bleknar bort. Jag höjer händerna mot ansiktet för att titta på de, men dem är fortfarande som vanligt.
Förvirrat lyfter jag blicken och möter drakens kara ögon. ”Vem är du?” Får jag fram knappt hörbart. Draken blinkar till och ser förvånat på mig. ”Vet du inte vem jag är?”
Jag rycker till, jag hör den prata men des läppar rör sig inte. Jag reser mig upp och upprepar jag min fråga, fast högre denna gång. ”Vem är du?”
Draken fortsätter att se förvånat på mig men svarar ändå. ”Jag är Sacka, din själ.”.
”Min själ!” Utbrister jag. ”Men hur? Själen förvandlas inte förrän man blir 16, och det är tre dagar kvar.”
”Jag vet men du är inte som alla andra, du har speciella förmågor som du inte vet någonting om, än.”
”Vad pratar du om, vaddå för förmågor?”
”Förmågor som väldigt få har och som väldigt få känner till dessutom. De är mycket kraftiga och du måste vara försiktig men dem.”
Jag stirrar oförstående på draken som tydligen heter Sacka. Det här måste vara den mest konstiga dröm jag någonsin varit med om, men eftersom det bara är en dröm så blundar jag en lite stund för att samla ihop mig. Eftersom det här inte är på riktigt och jag ändå kommer att vakna säkert när som helst så spelar jag med.
”Okej, vill du berätta lite mer om de här ”förmågorna” för mig då”
Sacka tittar misstänksamt på mig och skaka till slut på huvudet. ”Du tror mig inte, men du kommer upptäcka att saker och ting kommer att förändras efter det här. Några av dina sinnen kommer att utvecklas och bli starkare samtidigt som dina drömmar kommer att bli mer och mer lik denna, mer verklighetstrogna.”
Herre gud vad är det här egentligen, någon sorts skämt eller? Jag suckar och ser tvivlande på Sacka. ”Och varför händer detta just mig då?” Svarar jag och sätter händerna på höften.
Min kaxiga attityd värka vara lika lite uppskattad här som överallt annars för Sacka ser ogillande på mig. ”För att du är en magiker, en utvald att få speciella krafter för ditt rena och osjälviska hjärta.” Sackas ser allvarligt på mig och plötsligt går det upp för mig, detta är inget skämt detta är allvar.
Sacka öppnar munnen och ska precis säga något mer men blir avbruten av högt skrik från bergen. Jag rycket till så häftigt att jag nästan tappar balansen.
”Vad var det?” utbrister jag och vänder mig oroligt med ansiktet mot bergen för att se om jag kan se någonting. Efter ett tag började jag få kalla kårar av att bara stå och stirra på de så jag vände mig om och tittade frågande på Sacka för att upprepa min fråga. ”Vet du vad allt det där skrikandet från bergen har med att göra?”
Sacka ser oroligt på mig. ”Det är en av anledningarna till att jag kom så tidigt, jag måste visa dig en sak.” Sacka sänker sig sakta ner mot marken och visar med ett litet nackryck att hon vill att jag ska kliva på.
Trevande börjar jag klättra upp på hennes rygg och efter varje gång jag lyfter handen så ser jag det glittrande skenet på Sackas fjäll.
Jag sätter mig till rätta på hennes rygg. ”Håll i dig, och tappa inte greppet.” Uppmanar Sacka, så jag tar tag runt hennes hals.
Direkt känner jag hur Sacka börjar långsamt röra sig framåt, hur hennes kraftiga muskler späns och hon börjar öka takten allt mer och mer. Hela jag studsar upp och ner på hennes rygg och jag känner att jag kommer att ramla av när som helst om inte det slutar skumpa snart. Plötsligt känner jag hur hon fäller ut sina stora vingar och skumpandet slutar.
Att flyga är helt underbart, att glida runt bland molnen och se allt under sig som bara blir mindre och mindre desto högre upp man kommer. Det kändes verkligen som om jag hörde hemma här uppe. Aldrig har jag känt mig så glad... och fri. Men den känslan fick jag inte behålla länga, för plötsligt var vi ovanför bergen och jag fick syn på vad Sacka ville visa mig.
Det var pappa! Och han var inte ensam. Men det som verkligen fångade min uppmärksamhet var Kirova, för han var svart!
”Åhh nej. Nej, nej, nej.” nästan skrek jag och grävde in naglarna i Sackas fjäll. Det var ett under att inte de där nere inte hörde mig.
”Ta det lugnt Simona.” Hör jag Sacka säga men jag är alldeles för upptagen med att titta ner. Hur kan det här hända? Han skulle ju bara på ett uppdrag som inte skulle vara farligt, och ändå så står han där tillsammans med de där männen och alla svarta djur.
”Ta mig ner ta mig ner!” Utbrister jag, inte så högt som förut men ändå så pass högt att det hörs klart och tydligt.
Sacka vänder huvudet mot mig och vänder försiktigt om för att inte jag ska tappa balansen.
Väl nere på marken nästan kastar jag mig av Sacka och går fram till närmaste träd och slår knytnäven i det. Detta kan inte vara sant, detta får inte vara sant. Kirova var svart och det kan bara betyda en sak, han har förvandlats och blivit ande besatt. Och inte bara han, utan pappa också i så fall. De måste ha mött någon på vägen när han skulle utföra sitt uppdrag, någon som stuckit ett svärd i honom så han förvandlats.
Jag vänder mig om och tittar bedjande på Sacka i hopp om att hon ska säga att detta inte är sant och att detta bara är en mardröm som kommer att upphöra. Men Sacka ser medlidsamt på mig och skakar på huvudet. ”Nej detta är inte bara en mardröm, det har hänt och det är därför jag kom så tidigt. Jag ville visa dig innan brevet kommer imorgon.”
Fortsättning följer.......
