Kapitel 8

 

Utan att än behöva säga någonting till Sacka sätter hon kurs mot bergsbältet. Det är ju ändå hon som vet exakt vart vi ska.

   Varsamt tar jag en titt på det jag tog från Edward, ett svärd i glänsande stål.

   Efter några timmars flygande börjar jag känna mig mycket trött och faller i djup sömn på Sackas rygg. Inga jobbiga drömmar kommer till mig som det har de senaste nätterna och det är jag ganska glad för. Även om drömmarna är drömmar så känns de så värkliga att jag nästan blir trött av dem.

   Jag vaknar inte förrän att jag känner att det börjar skumpa och jag sätter mig upp för att se vart vi är. Vi har landat och hamnat i en ganska bekant skog, men jag kan inte sätta fingret på när jag har varit här tidigare.

   ”Var är vi?” Frågar jag och ser på Sacka.                                    

   ”Vi har landat i den djupa skogen, strax utanför den grottan där vi ska hitta din far.”

   Jag stelnar till, nu ska det ske nu ska jag ta död på Kirova. Inte förrän nu när jag är så nära fattar jag vad jag egentligen har gett mig in i. Jag kan inte slåss, och tänk om det är fler ande-besatta inne i grottan.

   Sacka hör mina tankar och ser på mig. ”Ta det lugnt, jag är med dig och jag tänker inte låta något hända dig så länge jag lever.”

   Jag ser tacksamt på Sacka. ”Ja! Detta kommer vi att klara, tillsammans.”

   Sacka höjer huvudet och ryter ett högt stridsvrål och jag kan höra hur något börjar röra på sig inne i grottan. Plötsligt dyker ett par svarta vargar upp i grott öppningen, snabbt kommer de mot oss.

   Jag höjer svärdet och springer mot dem. I en rörelse sticker jag svärdet i bröstet på en som försöker hoppa på mig. Ett skrik hörs inifrån grottan. Sacka sätter klorna i en annan och ett till skrik från grottan hörs.

   Plötsligt får jag syn på en av de svarta vargarna som jag känner igen, Kirova.

   Snabbt börjar jag spring åt det hållet men blir bort knuffad och uppfångad av en drake. Nej, nej, nej har de drakar också. Jag vrider på nacken och tittar upp på draken som håller i mig. Men det är inte vilken drake som helst, det är Foficki, och där på ryggen Edward. Han ser ner på mig och ler. ”Dumma, modiga lilla flicka. Nu låt mig ta över.”

   Han sträcker ner armen mot mig och pekar på svärdet.

   Tänk att han kom tillbaks. Ett leende sprider sig på mina läppar och jag överlämnar svärdet till honom.

   Efter att ha gett honom svärdet tittat jag ner och får syn på Sacka som fortfarande slåss mot alla svarta vargar. ”Åh nej, Edward vi måste hjälpa henne. Fort!”

   ”Ta det lugnt vi är på väg.” Foficki dyker snabbt och smidigt ner, släpper ner mig och Edward för att sedan tar sig fram till Sacka för att hjälpa henne.

   Edward ser på mig. ”Vänta här jag skall leta upp din pappa.”

   ”Men jag kan väl inte bara vänta här, jag vill hjälpa till.” Jag ser bedjande på honom men han tar tag i mig och jag kan se hur hans ögon flammar upp.

   ”Du stannar här!” Beordrar han och hela mitt huvud töms på tankar. ”Gå och göm dig bakom stenen och låt mig och drakarna ta över nu.” Hans röst tränger sig in i mig och jag kan inte motstå att göra exakt som jag blir tillsagd.

   Snabbt tag jag mig fram till stenen och sätter mig på huk där medan Edward springer in i grottan. Först sitter jag bara där men efter ett tag börjar jag fundera på varför. Varför gör jag inget, varför låter jag andra ta hand om smutsjobbet.

   I tanken vill jag gå och hjälpa till men benen vägrar att röra på sig. Det är precis som om jag är paralyserad.

   Efter några minuter som kändes som en evighet kan jag till slut röra benen och springer det fortaste jag kan fram för att hjälpa till. Det första som jag ser är Sacka och Foficki som cirklar runt Kirova för att inte döda honom. Alla andra vargarna ligger döda på marken.

    Kirova försöker attackera men de båda drakarna undviker attackerna smidigt.

   Plötsligt känner jag hur en stark våg av magi sipprar ut ur grottan. Jag hör ett gny från Kirova och när jag tittar på honom igen ligger han på marken i hopkurad som en liten boll. Den svarta färgen på Kirovas päls börjar blekna och till slut kan jag se den bruna färgen som han alltid haft innan. ”Han förvandlas tillbaka.” Mumlar jag och plötsligt kommer jag på… pappa.

   Snabbt springer jag fram till grottan men hinner inte längre än bara några steg innanför. För där, där inne kommer pappa med Edward i sin famn.

   Jag springer fram till dem, ser ner på Edward i pappas famn. ”Den stackars pojken dog när han räddade mig.” Säger pappa och ser sorgset på mig.

   Jag tittar upp och våra blickar möts. ”Han sa till mig att det var farligt, men jag lyssnade inte.” Tårarna väller upp i ögonen.

   ”Det är inte ditt fel Simona, han hade ett val och detta var det han valde.”

   ”Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det här.” Viskar jag

   ”Det måste du, annars gjorde han allt det här i onödan.”

   Jag ser intensivt på pappa och nickar till slut. ”Okej då, men jag vägrar att lämna honom, han måste bli begraven.” Pappa nickar och vi går ut ur grottan. När vi väl är ute så får vi syn på Sacka och Kirova bredvid varandra men ingen Foficki. Han måste ha dött samtidigt som Edward tänker jag.

   Jag ser upp i himlen. ”Farväl mina underbara vän, jag kommer aldrig att glömma dig.”     

 

The End...

     Kapitel 7

 

Efter att Sacka har tagit form känner jag mig så upprymd och glad hela dagen. Jag lämnar inte hennes sida på hela dagen, jag vill bara vara nära henne och beundra hennes ståtlighet.

   Under hela dagen har jag varit så upptagen med Sacka att jag inte märkt att Edward varit helt tyst och fundersam hela tiden. Jag ser oroligt på honom och kan inte motstå att känna mig lite elak.

   ”Vad är det Edward, har det hänt något?” Frågar jag.

   Han ser på mig och hans bekymrande min gör mig riktigt orolig. ”Nej, inget har hänt det är bara det att jag går och tänker på en sak som kanske är bra för dig att veta.”

   Jag blir förvånad över hans svar men blir väldigt nyfiken. ”Vad är det då?”

   ”Det handlar nämligen om din far.” Han gör en paus och jag ser förvånat på honom. Hur kan han veta något om min far? ”Det är nämligen så att jag har fått höra om en metod som gör att man kan förvandla tillbaka en ande besatt, utan att döda personers själ. Men det är mycket farligt och det kräver en mycket stark tankekontroll magiker.” Han suckar och vänder sig om. ”Och jag tror inte att du kommer att klara det på så kort tid.”

   Jag ser på honom men han ser inte tillbaks på mig. ”Men vad behöver jag kunna. Jag gör vad som helst.” Mitt desperata utbrott får honom att titta på mig men han bara skakar på huvudet.

   ”Du kommer inte hinna att lära dig den sortens kraftiga magi på så kort tid. Det har tagit mig fyra år än så länge och jag kan fortfarande inte utföra så mycket.”

   ”Men jag lär mig snabbt och du kan ju visa mig.”

   ”Nej det är inte rätt, du ska inte behöva göra någonting så farligt så tidigt.”  Han ser bedjande på mig. ”Och snälla tvinga mig inte att träna dig, det kommer ändå inte att funka.” Jag ser stint på honom, hur kan han avhålla mig någonting så viktigt, något som kan få hela min värld att bli som bli som vanligt igen?

   ”Hur kan du!” Skriker jag år honom. ”Hur kan du bara stå där och berätta något sådant för mig och sen vägra att lära mig? Hur kan du stå ut med dig själv när du gör något sådant?” Ilskan flammar upp i mig och det börjar hetta bakom ögonen. Edward ser på mig och stelnar till.

   ”Nej sluta!” Ropar han och slänger sig mot mig. ”Använd ingen tankekontroll än!” Han får tag i mig och stirrar intensivt på mig och jag kan se en låga flamma upp i hans ögon och med bestämd röst upprepa sin befallning.

   Snabbt som bara den svalnar det bakom mina ögon och hela mitt huvud töms på allt, det blir halt tomt enda tills jag ser att      Edwards ögon slocknar igen.

   ”Vad hände?” frågar jag och känner mig helt förvirrad.

   ”Jag använde tankekontroll så att du inte skulle göra det.” Jag ser häpet på honom. Han måste vara galen eller något. Om han nu inte vill att jag använder tankekontroll så varför använder han det då?

   Jag ser argt på honom och slitet mig loss från hans grepp. ”Släpp mig och låt mig vara, jag ska återuppväcka min pappa med eller utan dig. Med eller utan tankekontroll och du kan inte stoppa mig.” Jag ser mig omkring efter Edwards och min ryggsäckar och får syn på de i en hög på marken. Snabbt rusar jag bort mot våra ryggsäckar och tar upp båda i farten. Edward ser förvånat på mig men kommer plötsligt på vad jag tänker göra och börjar springa efter mig.

   ”Sacka kom och hämta mig.” Ropar jag och får snabbt syn på henne ovanför mig.

   Fort och smidigt tar hon sig ner och utan att landa fångar hon upp mig varsamt med sina klor. Efter att ha hittat det jag vill ha i Edwards väska släpper jag den och Sacka börjar flyga högre med riktning mot det långa bergbältet.

 

 

 Kapitel 6

 

Nästa dag vaknar jag av att jag bara ligger och darrar, hela min kropp brinner och jag kan inte röra mig. Edward har redan stigit upp och står bredvid och bara tittar på mig. Försiktigt försöker jag sträcka ut en arm mot honom, men den börjar bara darra ännu häftigare.

   ”Hjälp mig.” Kvider jag och ser bedjande på mig men han bara skakar på huvudet.

   ”Det här måste du klara själv.” Och så vänder han sig om för att sätta sig hos Foficki.

   Och där sitter de och bara ser på när hela jag håller på att dö, (eller det känns i alla fall som det). De tittar på varandra ibland precis som att de pratar med varandra men ingen rör på sina läppar.

   Plötsligt känner jag hur något börjar slita och dra i mig. Aldrig har jag känt en sådan smärta och den blir bara starkare och starkare. Jag skriker till, ett högt och gällt skrik som får både Edward och Foficki att rycka till.

   Jag ser hjälplöst på dem, men innan jag hinner be om hjälp igen får jag syn på en skimrande skugga som plötsligt dyker upp framför mig. I början är det bara en suddig skugga, men efter ett tag så börjar skuggan att ta form.

   En stor muskulös kropp med en lång hals och kraftiga ben uppträder framför mina ögon, och efter ett tag breder den ut sina ståtliga vingar och ryter en hälsning till världen med huvudet högt upp i vädret.

   Plötsligt utan att jag märkt det så har smärtan upphört och jag reser mig sakta upp för att gå fram och möta min ståtliga själ. Utan tvekan sträcker jag mig efter henne och lutar huvudet mot hennes varma kropp. Hon ser leende på mig och jag möter hennes vackra ögon. ”Hej Sacka, jag har saknat dig.” Viskar jag tyst, knappt hörbart men Sacka hörde mig ändå.

   ”Hej själv Simona.”

 

      Kapitel 5

 

Resten av den dagen bara vi går och pratar. Jag försöker undvika att ta upp pappa som ämne. Men det är ett måste för Edward vill självklart veta vad allt detta har med att göra.  Jag berättar om min dröm, om Sacka och min starka samhörighet till min pappa.

   Edward skrattar inte eller tycker att jag är konstig på något vis, han går bara med en fundersam rynka i pannan under hela tiden då jag berättar om pappa och att jag vill döda Kirova men är rädd att pappa inte ska klara att återhämta sig från den sorgen.

   Efter att jag har snackat ett bra tag så börjar jag fråga lite om honom.

   Jag frågar om hans familj, men han bara fnyser att han var oönskad som barn och inte vill prata mer om det. Så jag låter bli att fråga mer om det.

   När dagen är slut och det börjar bli skymning igen bestämmer vi oss för att det är dags att slå upp läger för natten, det är en rätt stor dag imorgon, min födelsedag. Den dagen då min själ förvandlas.

   Plötsligt när vi sitter där och småpratar med varandra kommer jag på en grej som jag inte tänkt på innan. ”Var är din själ Edward, för den har väl inte dött?”

   Han blir lite förvånad över frågan men ser roat på mig och stoppar två fingrar i munnen och visslar till. Ljudet ekar i trädtopparna och han ser upp i himlen. Plötsligt känner jag hur ett vinddrag kommer emot mig bakifrån och jag vänder mig om och kollar upp i luften, och där, där är en gyllene drake precis som Sacka.

   Draken landar försiktigt bakom Edward och lägger ömt huvudet i hans famn. Edward klappar honom på nosen och ser sedan upp på mig.

   ”Det här är min själ, Foficki.”

   Likheten mellan Foficki och Sacka är slående men de är inte riktigt lika, Foficki har nämligen en silver rand på vardera vinge.

   ”Så vacker!” Mumlar jag och tittar ner i marken. ”Och min kommer imorgon.”

  Kapitel 4

 

Efter att ha gått ett bra tag så stannar jag för att vila på ett fallet träd. Det har börjat skymma och jag känner att jag inte vill gå i skogen när det blir mörkt, så jag tar av mig ryggsäcken.

   Luften är ljummen och jag är tacksam att det är så pass varmt även om det är i slutet av sommaren.

   Eftersom jag bara sitter där börjar tankarna snurrar runt i huvudet på mig vad kommer att hända nu kommer jag verkligen att klara att få tillbaka pappa?

   För att det ska gå att få tillbaka honom måste jag ta död på Kirova, och det är inte det lättaste. Och även om jag klarar det så kommer förlusten att vara stor för Pappa, att förlora sin själ är precis som att förlora en del av sig själv.

   Jag suckar, aldrig att jag kommer att kara detta helt själv. Även om Sacka kommer vara till stor hjälp när hon kommer om två dagar. Slåss är inget jag behövt göra och svärd har jag aldrig använt, jag vet ju knappt någonting som har med kriget att göra, pappa har alltid hållit oss borta från allt som hade med det att göra.

   Varför var de tvungna att använda honom till det uppdraget, varför ingen annan? Tårarna börjar tränga upp i ögonen och jag låter de bara rinna, ingen kan ju ändå se mig här.

   Jag kryper mer i min sovsäck med tårar i ögonen, sömnen smyger sig till sist på och jag faller i en orolig sömn.

 

Dagen där på vaknar jag med ett ryck av att jag hör fotsteg. Snabbt tar jag mig ur sovsäcken och ställer mig blixtstilla med händerna höjda och ser mig misstänksamt omkring. Jag blir själv förvånad över min reaktion och hur snabba jag faktiskt var.

   Jag spänner öronen och uppfattar ett mycket svagt ljud en bit borda och smyger mig sakta mot det samtidigt som jag gömmer mig bakom träden för att inte bli upptäckt.

   Mörkret hjälper mig inte direkt, men jag kan ändå se suddiga konturer. Plötsligt stannar fotstegen och jag kan känna att personen stelnar till. Något sådant att jag kan känna en person utan att ens se eller röra personen är något helt nytt, det har aldrig hänt förut men i för sig så har jag aldrig behövt smyga upp på någon mitt i natten så här.

   Mina tankar avbryts av en stark röst, en röst från en man. ”Jag vet att du är där, kom fram och visa dig annars attackerar jag och då kommer det inte att bli roligt för dig.”

   Hela jag fryser till is av hans hot men ändå kikar jag försiktigt fram bakom trädet som jag står bakom. När jag får syn på honom står han bara en meter ifrån mig och jag flämtar till. Han är en halvmeter längre än jag, bredaxlad och muskulös. Hans blick borrar sig in i mig och jag backar för att komma så långt ifrån honom som möjligt men backar in i ett träd istället.

   ”Vem är du?” Morrar han och närmar sig mig med hotfulla steg.

   ”I-ingen.” Stammar jag fram och flackar med blicken. ”Jag bara skulle kolla vem det var ingenting annat. Jag ska gå nu.” Snabbt slinker jag förbi honom och ska precis börja springa mot min sovplats. Men innan jag hinner komma någon vart så tar en stark arm tag i mig och håller tillbaka mig.

   ”Vad gör en sådan liten flicka ute helt själv i mörka skogen?” Jag hör hånet i hans röst och han trycker särskilt på orden” liten flicka.” Det får mig att bli rasande, ingen kallar mig liten flicka. Jag fyller ju faktiskt 16 år imorgon.

   Snabbt vänder jag mig om med en mördande blick. Jag rör mig så snabbt att han nästan tappar taget om mig och rycker till när han får syn på min blick. ”Jag är ingen liten flicka!” Ryter jag. ”Så släpp mig.” Jag känner hur det börjar hetta bakom ögonen och killen släpper blixt snabbat precis som om han har bränt sig.

   Sakta backar han och ser häpet på mig. ”Vem är du och hur gammal är du egentligen?” Hans frågor gör mig så förvånad att hettan bakom ögonen slocknar och jag ser frågande på honom. ”Varför vill du veta det?”

   ”Dina ögon, de brann.” svarar han.

   Jag ser häpet på honom. ”Vad pratar du om?”

   ”Och du använde tankekontroll! Det kände jag. Och nu vill jag att du svara på mina frågor, vem är du och hur gammal är du?”

   Hans beslutsamma min får mig inte att tveka en sekund till och jag svarar på hans frågor. ”Jag heter Simona och fyller 16 år imorgon.” Mina svar får honom att lägga pannan i veck men han fortsätter ändå att fråga ut mig.

   ”Och vad gör du här helt ensam ute i skogen? Eller är du ensam?” Han ser sig oroligt om men jag höger armarna och försäkrar honom om att jag är helt ensam.

   ”Jo jag är ensam, jag har nämligen rymt och vägrar att gå hem.”

   Han ser bekymrat på mig och skakar på huvudet. ”Du måste, du har inte fått din drake än och då behöver du någon hos dig.” Jag ser frågande på honom. Hur kunde han veta att jag skulle få en drake? Han undrar vem jag är, men nu börjar jag fundera på vem han egentligen kan vara.

   ”Men nu när du vet vem jag är så skulle jag gärna vilja veta vem du är?”

   Han ser misstänksamt på mig. ”Du känner väl ingen ifrån byn Sallio?”

   Jag skakar förvånat på huvudet. Sallio är en av våra grannbyar, fast även om vi ligger hyffsat nära varandra så reser man väldigt sällan emellan byarna.

   ”Jag heter Edward och är 20 år och… Jag är också en magiker.”

   Jag flämtar till och kommer ihåg vad sacka hade sagt: du är en magiker, en utvald.

   ”En magiker! Finns det flera än bara jag? Vad häftigt.” utbrister jag.

   Edward nickar och tittar sorgset ner i marken.

   ”Vad är det, har det hänt något?”

   Edward tittar upp på mig och ser sorgset på mig. ”Magin har sina nackdelar den med. Jag blev utstött från min familj och by tack vare att de trodde jag var galen. Och eftersom jag är yngst av fyra bröder så är jag inte så viktig.” Han suckar och tittar ner i marken igen.

   Når han berättat detta mår jag så dåligt och tycker så synd om honom att jag går fram och kramar honom. Han blir helt överrumplad och stirrar på mig tills jag släpper taget. ”Om du vill kan du följa med mig ett tag. Jag ska gå en rätt bra bit och tackar inte direkt nej till någon som vill följa med.”

   Edward ser ogillande på mig. ”Jovisst skulle jag gärna följa med dig men du måste hem igen, det är ingen bra ide att vara ensam när ens själ förvandlas.”

   ”Men om du är med mig så är jag ju inte ensam.” Svarar jag lite listigt, för hem kunde jag inte gå… än.

   ”Jo det är väl sant men… äh låt gå då, det kommer att bli roligt med en reskamrat. Vart ska du?”

   Jag börjar tänka, vart ska jag egentligen. Vid bergsbältet vet jag att pappa var och där den djupa skogen låg, men mer specifikt visste jag inte. ”Jag vet inte riktigt, det är Sacka som vet exakt vart vi ska. Men hon kommer inte komma till mig förrän imorgon.”

   Edward ser roat på mig. ”Så vart hade du tänkt gå då?”

   ”Den biten som jag vet, dit bergsbältet och den djupa skogen möts.”  

   ”Men då börjar vi väl gå då.” svarar han roat och börjar sakteligen gå mot norr.

   ”Vänta lite jag måste bara hämta min packning.” 

  Kapitel 3

 

Morgonen där på går jag runt och kan inte sluta tänka på drömmen med Sacka… och pappa. Har det verkligen hänt? Hon sa ju att hon ville visa mig det innan brevet kom idag, men inte har något brev än och klockan är redan tre på eftermiddagen. Ifall posten skulle kommit idag så kommer den klockan tolv och aldrig senare.

   Djupt grubblande går jag ut i köket för att ta mig nått att dricka. Mamma står och har börjat göra iordning maten när jag kliver in. Hon får syn på mig och stannar plötsligt upp i all matlagning. ”Hur är det med dig gumman, är du fortfarande orolig för pappa?” Frågar hon och ser milt på mig.

   ”Ja det är jag, men jag hade en sådan konstig dröm. Och så skulle det komma ett brev idag, ett där det stod att det skulle hänt pappa någonting.” Svarar jag och går fram till kranen för att fylla mitt glas med vatten. Jag kan se hur mamma får en rynka i pannan och hennes min blir helt allvarligt. ”Simona vi måste prata, sätt dig!” Beordrar mamma och jag sätter mig oförstående och lite förvånad över mammas hårda röst.

   ”Jag vet inte hur det kommer sig att du vet om det brevet, men det har kommit ett om pappa.” Hon suckar och börjar gå och rota i en hög full med en massa olika papper och tidningar. Till slut drar hon ut ett vitt, lite slitet papper och lägger det framför mig. Det är ihop vikt och på det står det: Till familjen Willosa, och ett litet kryss i svärd så man vet att det kommer ifrån krigsarmén.

   Försiktigt viker jag upp det och mamma vänder sig om och fortsätter lite sakta med maten.

   I den första meningen så står det: Vi beklagar er förlust, och det vårdar inte gott.

   Och hoppas att detta brev inte kommer att göra allt för ont. Men er man Hans Willosa har tyvärr blivit dödad under uppdraget han blivit utskickad på. Han var en mycket tapper man och vi kommer att sörja över denna förlust av en mycket värdefull karl.

            M.V.H. Kungliga armen.

   När jag läst klart brevet flämtar jag till och mitt blod fryser till is. ”Men… men hur?” Jag ser på mamma och hon har stannat upp och står blixtstilla med huvudet hängande. ”Simona, livet är hårt och det blir inte alltid som man har tänkt sig.” Hon suckar. ”Men livet får gå vidare. Det var egentligen inte meningen att jag skulle visa dig brevet än, men du såg så… eh jag vet inte, som om du redan visste.” Hon vänder sig om och ser sorgset på mig. ”Men lova mig en sak, berätta ingenting för din bror. Jag vill inte att hans födelsedag också blir förstörd.” Jag nickar sakta, släpper brevet och låter det sakta ringla ner på bordet medan jag reser mig upp och går mot utgången. Innan jag går ut ur köket vänder jag på huvudet för att möta mammas. ”Mamma, jag visste att det här skulle hända. Det var därför jag var så angelägen om att pappa skulle stanna hemma den här gången.”

   Efter det så nästlade sig brevet in i min hjärna och jag kunde rabbla upp det helt utantill. Jag skulle aldrig glömma, aldrig någonting. De tror att brevet inte skulle göra så ont, men vad trodde de om dem skickar ett brev där det står att ens pappa är död.

   Jag gick sakta upp för trappan och in på mitt rum, la mig i sängen och blunda. Somna var helt omöjligt men det kändes ändå rätt skönt att bara få slappna av, och så låg jag ett tag tills plötsligt kom jag på det, drömmen. Han är inte död, bara förvandlad och det går att förvandla tillbaka honom om man tar död på deras själ.

   Med ett ryck är jag uppe och letar fram en stor och praktisk bärbar väska. Den enda som jag kan hitta är en svart ryggsäck med ett sidofack för en vattenflaska. Snabbt rotar jag ner lite kläder men bara det mest nödvändiga när man ska kampa.

   Väskan blir fullare och fullare och till slut är det precis att jag kan stänga den. Jag sätter på mig den och rotar fram papper och penna och kladdar ner några ord:

   Mamma, om du läser detta så kan du antagligen inte hitta mig men var inte orolig jag är säker. Jag kommer att ge mig av lite innan min själ förvandlas, jag har nämligen redan träffat henne och känner att jag har lite att uträtta så fort som möjligt.

   P.S. Hälsa brorsan och säg att jag kommer att sakna honom.

     M.V.H. Simona.

   Med de orden smyger jag mig ner för trappan och ut i hallen, sätter på mig ett par kängor och börjar gå in i skogen i norr. Jag väljer att ta en skogsväg istället för den stora vägen bara för att ingen ska upptäcka mig.

   Efter att ha vandrar i ungefär en timma så har jag kommit till utkanten av min lilla by Hallio. Jag vänder mig om och tittar längtande på vägen som jag gått men säger strängt till mig själv att inte tänka på att gå tillbaka utan att ha utfört det som måste göras först. Bestämt vänder jag på klacken och fortsätter ännu djupare in i skogen.

 

Hejsan!!

Nu kommer det två första kapitlerna av min berättelse. Jag har skrivit den helt själv som en skoluppgift, och eftersom min lärare tyckte att den förtjänade ett A i betyg så måste det ju i alla fall inte vara så dålig^^

Temat vi skrev i var Fantasy. Och för er som inte vet vad jag menar när jag skriver det så är det liksom påhittat, helt enkelt en fantasiberättelse.

Kommer att komma upp ett kapitel om dagen, fast två idag då berättelsen är på 8 kapitel.

 

 

 Kapitel 1

 

 

Med ett ryck vaknar jag och känner hur kallsvetten klibbar sig fast vi hårfästet, inte en sekund att förlora. Jag slänger mig ur sängen och faller. Fötterna har snärjt ihop sig i täcket och jag kämpar för att få loss mig så fort som möjligt.

  När jag till slut trasslat mig loss från täcket springer jag ner för trappan och stappla ut på gården.

  Snälla låt honom inte ha åkt än!

Jag sveper med blicken över gårdsplanen och till slut så får jag syn på honom, så fort som möjligt springer jag mot honom. ”Pappa, vänta!” Skriker jag och kastar mig i hans armar och borrar ner ansiktet i hans bröstkorg.

”Pappa, snälla stanna, jag behöver dig.”

Långsamt lyfter jag blicken och möter hans mörkbruna ögon. Han ser sorgset på mig, och lägger armarna om mig.

”Men lilla Simona, jag kommer att komma tillbaks efter att jag har utfört mitt uppdrag.”

”Du säger alltid så, men denna gång vet du inte säkert och jag klarar inte av att förlora dig pappa.”

  Jag klarar inte av att se på honom och vänder bort blicken och får syn på mamma som står borta vid transporten, vargen Kirova. Kirova är pappas själ som har tagit form.

 Det är egentligen ganska ovanligt att man har kvar sin själ i levande form när man har slutat i kriget. Men det är just därför som han utför vissa ofarliga uppdrag, även om han är pensionerad. Men vissa uppdrag är inte så ofarliga. Jag önskar bara att jag kunde fylla 16 så min själ kan ta form och jag kan åka istället för honom.

  Fast jag vet ju inte om jag kommer att bli en springare som pappa och mamma, eller en flygare. Fast det mest sannolika är att jag kommer att bli en springare eftersom alla i min släkt har varit det enda sedan innan andarna kom till vår värld och kriget började.

   Jag vänder tillbaka ansiktet mot pappa och ser bedjande på honom. ”Kan du inte stanna tills min födelsedag så åker jag istället för dig. Snälla, snälla söta pappa!”

   ”Simona detta är ett otroligt viktigt och farligt uppdrag, så även om du hade haft din ande så hade jag varken tillåtit dig eller din bror att åka istället för mig.” Försiktigt för han sin hand mot mitt ansikte och stryker sakta bort luggen ur ögonen på mig. ”Dessutom så tar det tid att skaffa sig ett riktigt starkt band med sin egen själ, och det skulle ta dig en lång tid att skaffa ett så starkt som Kirova och jag har.”

   Plötsligt får jag syn på Kirova som har tagit sig fram till pappa och mig, och när jag ser in i hans bruna ögon som ser precis ut som pappas går det plötsligt upp för mig, han skulle aldrig lämna sina plikter om det inte gällde liv eller död. Sakta backar jag bort ifrån dem. ”Åk då, åk på dig dumma uppdrag.”

   När jag sagt det ser pappa oroligt på mig men beger sig ändå av. Jag ser efter de och rusar sedan upp på mitt rum igen och borrar ner ansiktet i kudden och försöker somna om igen, och efter ett tag så smyger sig en orolig sömn på mig.

 

 Kapitel 2

 

 

Jag springer, grenarna sträcker sig efter mig i skogen och försöket få mig att stanna. Varför jag springer vet jag inte riktigt men att stanna är inget alternativ.

   Blicken flackar och allt blir suddigt, men ändå slutar jag inte att springa. Ett skrik ekar en bit framför mig i bergen och sedan ett vrål tillräckligt högt för att få hela skogen att darra. Jag stelnar till och tvärnitar, vänder mig om och springer åt andra hållet.

   Sakta kommer synen tillbaka så att jag hinner se trädet precis innan jag springer in i det. Allting svartnar för mig och jag faller baklänges ner på marken.

   Sakta öppnar jag ögonen och hoppas på att mardrömmen ska vara över, men när jag ser mig omkring ser jag fortfarande den mörka skogen med grenarna som sträcker sig efter mig.

   ”Nej, nej, nej jag vill bort här ifrån” gnyr jag tyst och lägger armarna skyddande om mig. Men plötsligt hör jag en röst inom mig säga, vad gör du Simona, vad tror du din pappa skulle säga om han såg dig så här? Det är ju bara en dröm, din dröm! Ingen styr över den mer än vad du gör.

   Rösten har rätt, det här är min dröm och det är jag som kontrollerar den ingen annan. Sakta sänker jag ner armarna och försöker slappna av, blundar en liten stund och sedan när jag öppnar ögonen igen känns skogen inte lika mörk längre och grenarna har höjt sig till vanlig nivå.

    Försiktigt reser jag mig upp fortfarande lite skakis men ändå inte lika rädd.

    Jag sveper långsamt med blicken runt om i omgivningen och får plötsligt syn på en gyllene drake bara några meter ifrån mig. Des majestätiska huvudet är riktat mot mig och de milda ögonen borrar sig rätt in i mig. Jag borde vara rädd men av någon anledning så känner jag mig mer säker än jag gjort på länge. Utan att tänka så har jag gått fram och lagt ena handen på drakens tass. Fjället under min hud är mjuk, inte sträv som man kunnat tro.

   När jag lyfter upp handen igen får jag se något mycket chockande, precis på det fjället som jag haft min hand har det blivit ett glittrande skimmer som sakta bleknar bort. Jag höjer händerna mot ansiktet för att titta på de, men dem är fortfarande som vanligt.

   Förvirrat lyfter jag blicken och möter drakens kara ögon. ”Vem är du?” Får jag fram knappt hörbart. Draken blinkar till och ser förvånat på mig. ”Vet du inte vem jag är?”

   Jag rycker till, jag hör den prata men des läppar rör sig inte. Jag reser mig upp och upprepar jag min fråga, fast högre denna gång. ”Vem är du?”

Draken fortsätter att se förvånat på mig men svarar ändå. ”Jag är Sacka, din själ.”.

   ”Min själ!” Utbrister jag. ”Men hur? Själen förvandlas inte förrän man blir 16, och det är tre dagar kvar.”

   ”Jag vet men du är inte som alla andra, du har speciella förmågor som du inte vet någonting om, än.”

   ”Vad pratar du om, vaddå för förmågor?”

   ”Förmågor som väldigt få har och som väldigt få känner till dessutom. De är mycket kraftiga och du måste vara försiktig men dem.”

   Jag stirrar oförstående på ­­­­­­­­­­­­­­­­draken som tydligen heter Sacka. Det här måste vara den mest konstiga dröm jag någonsin varit med om, men eftersom det bara är en dröm så blundar jag en lite stund för att samla ihop mig. Eftersom det här inte är på riktigt och jag ändå kommer att vakna säkert när som helst så spelar jag med.

   ”Okej, vill du berätta lite mer om de här ”förmågorna” för mig då”

   Sacka tittar misstänksamt på mig och skaka till slut på huvudet. ”Du tror mig inte, men du kommer upptäcka att saker och ting kommer att förändras efter det här. Några av dina sinnen kommer att utvecklas och bli starkare samtidigt som dina drömmar kommer att bli mer och mer lik denna, mer verklighetstrogna.”

   Herre gud vad är det här egentligen, någon sorts skämt eller? Jag suckar och ser tvivlande på Sacka. ”Och varför händer detta just mig då?” Svarar jag och sätter händerna på höften.

   Min kaxiga attityd värka vara lika lite uppskattad här som överallt annars för Sacka ser ogillande på mig. ”För att du är en magiker, en utvald att få speciella krafter för ditt rena och osjälviska hjärta.” Sackas ser allvarligt på mig och plötsligt går det upp för mig, detta är inget skämt detta är allvar.

   Sacka öppnar munnen och ska precis säga något mer men blir avbruten av högt skrik från bergen. Jag rycket till så häftigt att jag nästan tappar balansen.

   ”Vad var det?” utbrister jag och vänder mig oroligt med ansiktet mot bergen för att se om jag kan se någonting. Efter ett tag började jag få kalla kårar av att bara stå och stirra på de så jag vände mig om och tittade frågande på Sacka för att upprepa min fråga. ”Vet du vad allt det där skrikandet från bergen har med att göra?”

   Sacka ser oroligt på mig. ”Det är en av anledningarna till att jag kom så tidigt, jag måste visa dig en sak.” Sacka sänker sig sakta ner mot marken och visar med ett litet nackryck att hon vill att jag ska kliva på.

   Trevande börjar jag klättra upp på hennes rygg och efter varje gång jag lyfter handen så ser jag det glittrande skenet på Sackas fjäll.

   Jag sätter mig till rätta på hennes rygg. ”Håll i dig, och tappa inte greppet.” Uppmanar Sacka, så jag tar tag runt hennes hals.

   Direkt känner jag hur Sacka börjar långsamt röra sig framåt, hur hennes kraftiga muskler späns och hon börjar öka takten allt mer och mer. Hela jag studsar upp och ner på hennes rygg och jag känner att jag kommer att ramla av när som helst om inte det slutar skumpa snart. Plötsligt känner jag hur hon fäller ut sina stora vingar och skumpandet slutar.

   Att flyga är helt underbart, att glida runt bland molnen och se allt under sig som bara blir mindre och mindre desto högre upp man kommer. Det kändes verkligen som om jag hörde hemma här uppe. Aldrig har jag känt mig så glad... och fri. Men den känslan fick jag inte behålla länga, för plötsligt var vi ovanför bergen och jag fick syn på vad Sacka ville visa mig.

   Det var pappa! Och han var inte ensam. Men det som verkligen fångade min uppmärksamhet var Kirova, för han var svart!

   ”Åhh nej. Nej, nej, nej.” nästan skrek jag och grävde in naglarna i Sackas fjäll. Det var ett under att inte de där nere inte hörde mig.

   ”Ta det lugnt Simona.” Hör jag Sacka säga men jag är alldeles för upptagen med att titta ner. Hur kan det här hända? Han skulle ju bara på ett uppdrag som inte skulle vara farligt, och ändå så står han där tillsammans med de där männen och alla svarta djur.

   ”Ta mig ner ta mig ner!” Utbrister jag, inte så högt som förut men ändå så pass högt att det hörs klart och tydligt.

   Sacka vänder huvudet mot mig och vänder försiktigt om för att inte jag ska tappa balansen.

   Väl nere på marken nästan kastar jag mig av Sacka och går fram till närmaste träd och slår knytnäven i det. Detta kan inte vara sant, detta får inte vara sant. Kirova var svart och det kan bara betyda en sak, han har förvandlats och blivit ande besatt. Och inte bara han, utan pappa också i så fall. De måste ha mött någon på vägen när han skulle utföra sitt uppdrag, någon som stuckit ett svärd i honom så han förvandlats.

   Jag vänder mig om och tittar bedjande på Sacka i hopp om att hon ska säga att detta inte är sant och att detta bara är en mardröm som kommer att upphöra. Men Sacka ser medlidsamt på mig och skakar på huvudet. ”Nej detta är inte bara en mardröm, det har hänt och det är därför jag kom så tidigt. Jag ville visa dig innan brevet kommer imorgon.”

Fortsättning följer.......

Här kommer framsidan på den berättelse som kommer att skrivas här nu.

(Första draken jag någonsin ritat)