Kapitel 8

 

Utan att än behöva säga någonting till Sacka sätter hon kurs mot bergsbältet. Det är ju ändå hon som vet exakt vart vi ska.

   Varsamt tar jag en titt på det jag tog från Edward, ett svärd i glänsande stål.

   Efter några timmars flygande börjar jag känna mig mycket trött och faller i djup sömn på Sackas rygg. Inga jobbiga drömmar kommer till mig som det har de senaste nätterna och det är jag ganska glad för. Även om drömmarna är drömmar så känns de så värkliga att jag nästan blir trött av dem.

   Jag vaknar inte förrän att jag känner att det börjar skumpa och jag sätter mig upp för att se vart vi är. Vi har landat och hamnat i en ganska bekant skog, men jag kan inte sätta fingret på när jag har varit här tidigare.

   ”Var är vi?” Frågar jag och ser på Sacka.                                    

   ”Vi har landat i den djupa skogen, strax utanför den grottan där vi ska hitta din far.”

   Jag stelnar till, nu ska det ske nu ska jag ta död på Kirova. Inte förrän nu när jag är så nära fattar jag vad jag egentligen har gett mig in i. Jag kan inte slåss, och tänk om det är fler ande-besatta inne i grottan.

   Sacka hör mina tankar och ser på mig. ”Ta det lugnt, jag är med dig och jag tänker inte låta något hända dig så länge jag lever.”

   Jag ser tacksamt på Sacka. ”Ja! Detta kommer vi att klara, tillsammans.”

   Sacka höjer huvudet och ryter ett högt stridsvrål och jag kan höra hur något börjar röra på sig inne i grottan. Plötsligt dyker ett par svarta vargar upp i grott öppningen, snabbt kommer de mot oss.

   Jag höjer svärdet och springer mot dem. I en rörelse sticker jag svärdet i bröstet på en som försöker hoppa på mig. Ett skrik hörs inifrån grottan. Sacka sätter klorna i en annan och ett till skrik från grottan hörs.

   Plötsligt får jag syn på en av de svarta vargarna som jag känner igen, Kirova.

   Snabbt börjar jag spring åt det hållet men blir bort knuffad och uppfångad av en drake. Nej, nej, nej har de drakar också. Jag vrider på nacken och tittar upp på draken som håller i mig. Men det är inte vilken drake som helst, det är Foficki, och där på ryggen Edward. Han ser ner på mig och ler. ”Dumma, modiga lilla flicka. Nu låt mig ta över.”

   Han sträcker ner armen mot mig och pekar på svärdet.

   Tänk att han kom tillbaks. Ett leende sprider sig på mina läppar och jag överlämnar svärdet till honom.

   Efter att ha gett honom svärdet tittat jag ner och får syn på Sacka som fortfarande slåss mot alla svarta vargar. ”Åh nej, Edward vi måste hjälpa henne. Fort!”

   ”Ta det lugnt vi är på väg.” Foficki dyker snabbt och smidigt ner, släpper ner mig och Edward för att sedan tar sig fram till Sacka för att hjälpa henne.

   Edward ser på mig. ”Vänta här jag skall leta upp din pappa.”

   ”Men jag kan väl inte bara vänta här, jag vill hjälpa till.” Jag ser bedjande på honom men han tar tag i mig och jag kan se hur hans ögon flammar upp.

   ”Du stannar här!” Beordrar han och hela mitt huvud töms på tankar. ”Gå och göm dig bakom stenen och låt mig och drakarna ta över nu.” Hans röst tränger sig in i mig och jag kan inte motstå att göra exakt som jag blir tillsagd.

   Snabbt tag jag mig fram till stenen och sätter mig på huk där medan Edward springer in i grottan. Först sitter jag bara där men efter ett tag börjar jag fundera på varför. Varför gör jag inget, varför låter jag andra ta hand om smutsjobbet.

   I tanken vill jag gå och hjälpa till men benen vägrar att röra på sig. Det är precis som om jag är paralyserad.

   Efter några minuter som kändes som en evighet kan jag till slut röra benen och springer det fortaste jag kan fram för att hjälpa till. Det första som jag ser är Sacka och Foficki som cirklar runt Kirova för att inte döda honom. Alla andra vargarna ligger döda på marken.

    Kirova försöker attackera men de båda drakarna undviker attackerna smidigt.

   Plötsligt känner jag hur en stark våg av magi sipprar ut ur grottan. Jag hör ett gny från Kirova och när jag tittar på honom igen ligger han på marken i hopkurad som en liten boll. Den svarta färgen på Kirovas päls börjar blekna och till slut kan jag se den bruna färgen som han alltid haft innan. ”Han förvandlas tillbaka.” Mumlar jag och plötsligt kommer jag på… pappa.

   Snabbt springer jag fram till grottan men hinner inte längre än bara några steg innanför. För där, där inne kommer pappa med Edward i sin famn.

   Jag springer fram till dem, ser ner på Edward i pappas famn. ”Den stackars pojken dog när han räddade mig.” Säger pappa och ser sorgset på mig.

   Jag tittar upp och våra blickar möts. ”Han sa till mig att det var farligt, men jag lyssnade inte.” Tårarna väller upp i ögonen.

   ”Det är inte ditt fel Simona, han hade ett val och detta var det han valde.”

   ”Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det här.” Viskar jag

   ”Det måste du, annars gjorde han allt det här i onödan.”

   Jag ser intensivt på pappa och nickar till slut. ”Okej då, men jag vägrar att lämna honom, han måste bli begraven.” Pappa nickar och vi går ut ur grottan. När vi väl är ute så får vi syn på Sacka och Kirova bredvid varandra men ingen Foficki. Han måste ha dött samtidigt som Edward tänker jag.

   Jag ser upp i himlen. ”Farväl mina underbara vän, jag kommer aldrig att glömma dig.”     

 

The End...