Hejsan.

Har ni tänk på hur mycket man faktiskt kan sakna något ibland. Man kanske har gjort det dagligen och så helt plötsligt slutar man, man vill tillbaks och fylla den tomheten som det lämnat efter sig.

 

Nyligen har jag börjat sakna att sjunga väldigt mycket.

Förut sjöng jag bara en gång i veckan, men jag fick i alla fall ut mycket av det. Nu sjunger jag knappt något, jag till och med tystna så fort någon annan är i närheten när jag sjunger. Jag!! Jag som är van att stå i en stor kyrka på flera hundra pers och hålla upp en stämma.

Men så har det blivit, jag har väl antagligen fått sämre självförtroende när det kommer till att sjunga när jag inte gör det lika ofta. 

Sista luciatåget jag var med i kören (2011). Jag står långt till vänster, andra raden och tittar för tillfållet neråt om ni nu kan hitta mig^^

Det är samma sak med ridningen, det gjorde jag ju bara en gång i veckan det med, men jag saknar det också. 

Sitta på hästryggen och känna hur man har kontrollen, att man vet exakt vad man ska göra för att få den att gå på ena sättet eller på andra.

Haha ja det där med att rida kanske jag saknar för att jag gillar att känna mig överlägsen och styra. Men den mysiga känslan när man stiger in i stallet om man hör alla hästar som malen hö och frustar då och då saknar jag också. 

Jag red inte på ett särskillt stort stall och jag red även på kvällen, så när jag kom dit var det lite skymning och jag kände till alla som var i sallet. Det var aldrig så rörigt som det är på så stora stall. Det var så avslappnande på ett sätt, när jag pysslade med hästarna på funderade jag aldrig på läxorna. Inte förens vi skulle åka hem, då fick jag näran lite ångest.

(Söta Bella Donna)

Men man måste ju ge upp vissa saker för att få behålla andra, och jag är en fotbollstjej så inget får komma emellan mig och mina träningar/matcher. Men man kan ju även sakan det gamla.